The First Godfather of Gore: Herschell Gordon Lewis

Herschell Gordon Lewis.

   Titeln "The godfather of gore" delas officiellt av två personer. Lucio Fulci är en av dem, men han var inte den första.
   Dagens inlägg vill jag använda till att upplysa om "The first godfather of gore"; Herschell Gordon Lewis.
   Herschell föddes i Pittsburgh, USA, 1929 och anses vara Splatterfilmens fader.
Innan Herschell tog sig in i filmbranschen skaffade han sig dock en utbildning som journalist, blev professor i engelsk litteratur, samt styrde över både en radio- och en TV-station.
Detta ledde i sin tur till att Lewis regisserade en hel del reklamfilmer innan han fick upp ögon för exploitationfilm, något som han ägnade sig åt i början av sextiotalet.
   Filmer som Living Venus (1961) innehöll mer naket än vad Hollywood tillät vid den tiden, något som givetvis skapade en mystik och ett allmänt intresse för Lewis filmer.
Herschell fortsattade därför att producera och regissera dessa sexploitationfilmer av en simpel anledning: för att tjäna pengar.
I sammanhanget bör man nämna Goldilocks and the three bares (1963), som är den första, och enda, nudistmusikalen.
   Men i takt med att marknaden för "nudie-cuties" växte och utbudet blev för stort, började Herschell utforska nya marker och lade därmed grunden till Gore Films, eller Splatterfilmen i Blood Feast (1963). Det chockerande, grafiska våldet tillsammans med mängder av blod, gjorde att filmen skilde sig markant från det övriga filmutbudet.
Two Thousand Maniacs! (1964) och Color Me Blood Red (1965) följde samma mönster och ådrog sig en stor mängd publicitet.
   Herschell fortsatte att skapa splatterfilmer, där A Taste of Blood (1967) kom att marknadsföras som "The gone with the wind of gore", och det extrema våldet skruvades upp ytterligare i The Gruesome Twosome (1967).
   Parallellt med splatterskapandet fortsatte Lewis även att regissera sexploitationfilmer, där man bör nämna blacksploitationrullen Black Love (1972) och Linda and Abilene (1969), en lesbisk western.
   Det extrema filmvåld som Herschell gjort sig känd för fortsatte i hans, kanske mest kända, filmer The Wizard of Gore (1970), där en magiker stympar sina volontärer på scen, och i The Gore Gore Girls (1972).
Den sistnämnda markerade i stort sett slutet på Herschell Gordon Lewis splatterfilmskarriär, där det extrema våldet nästan blir en parodi på genren som helhet.
   Herschell drog sig tillbaka från filmbranschen för att fokusera mer på copywriting och sitt författarskap, med flera utgivna titlar på åttiotalet.
Han återvände dock till filmbranchen 2002 med Blood Feast 2: All You Can Eat, och The Uh-Uh Show (2009), om en talk show med mindre trevliga konsekvenser av ett felaktigt svar.
   Under förra året publicerade Herschell även sina memoarer som han fyndigt gav titeln The Godfather of Gore Speaks.
   Om det blir fler filmer från splatterfilmens fader återstår att se.