Har skräcken blivit en tonårsgenre?

   Idag satte jag mig ner och läste lite i Yvonne Lefflers bok Skräck som fiktion och underhållning (Studentlitteratur, 2001) och det slog mig genast hur gammal den känns idag, trots att den utgavs för bara tolv år sedan. Inte för att Yvonne inte har rätt i mycket av det hon skriver, utan mer för att delar av den diskussion som förs i boken känns förlegad och gör att jag vill se en ny facklitterär bok i ämnet. Hade den uppgiften ålagts mig hade jag mer än gärna tackat ja, men för tillfället får jag nöja mig med ännu ett inlägg på bloggen.
   Något som kraftigt diskuteras av Yvonne Leffler är hur skräcken har blivit en tonårsgenre och jag kan inte låta bli att dra på smilbanden när jag läser de kapitel som avhandlar ämnet. Yvonne hävdar att skräckfilmen har fått en sådan roll i samhället att den närmast fungerar som en initiationsrit till vuxenvärlden. Att en grupp med tonåringar som ser skräckfilm tillsammans vågar trots och bryta mot föräldrars normer och därigenom bevisar för kretsen av vänner att man inte längre är ett skrämt litet barn.
   Jag har hört samma argument och diskussion när det ha handlat om hårdrocken. Och om man då väljer att kategorisera skräckfilmen i facket "subkultur", där också hårdrock, punk eller annan alternativ, icke-kommersiell musikgenre får ingå, så säger ju Lefflers ( och många andra) teori att en subkultur är något som tillhör tonåringar och tonåringar allena. Är man då femtio år och fortfarande tittar på skräckfilm, klär sig alternativt och lyssnar på, till exempel, punk så kan man inte vara en sann vuxen, utan ett barn i en vuxens kropp. I min mening blir ju detta ett direkt förakt gentemot allt vad fritt tänkande heter.
   Det är inte bara åsikten att skräckfilm bör ses som tonåring och aldrig mer som upprör mig, utan något som rör upp ännu mer känslor inom mig är de teorier om att skräckfilmstittande i tonåren är viktiga för den "könsrollsetablerande socialisationsprocessen". Två stora ord som i dagens Sverige känns fruktansvärt dammiga och förlegade.
  Vad Leffler, tillsammans med forskare som Dolf Zillman, Rhonda  Gibson och James B. Weaver, menar är att när till exempel en pojkvän och flickvän ser en skräckfilm tillsammans så händer någonting. Pojkvännen lär sig alltså att kontrollera sin fruktan och lär sig uthärda sådant som är skrämmande för att, kort och gott, bli en riktig "karlakarl".
Flickvännen däremot tränar olika sätt för att ge uttryck för sin rädsla. Hon ska alltså fostras till en skör liten kvinna som står bakom sin man.
I övrigt stärker detta även ett förhållande, anser Leffler, då flickvännes uttryckta skräck gör att pojkvännen kan uppskatta skräckfilmen bättre, samtidigt som flickvännens nöje ökar när hon får uttlopp för sina känslor och får tröst av sin pojkvän.
   Jag blir en aning mörkrädd när jag läser kapitlet som avhandlar denna "könsrollsetablerande socialisationsprocess". Vad man, om än fördolt, säger är att kvinnor inte kan njuta av skräckfilm om inte en stor, stark pojkvän sitter bredvid och tröstar.
   Det är så fel på så många olika plan och jag hoppas innerligt att kommande avhandlingar i ämnet inte väljer att gå samma väg.
   Ska man tro på allt som står i Skräck som fiktion och underhållning så bör man inte se skräckfilm om man är över tjugo eller som ensam kvinna.
   Förhoppningsvis är jag inte ensam om att tycka att facklitteraturen som behandlar skräckfilm behöver ett ansiktslyft. Jag kan bara hoppas att vi får se något fräschare på marknaden inom en snar framtid.