NEKRomantik. En Västtysk (mar)dröm. (Edit)

   Nekromantik (1987) är definitivt inget för den äckelmagade. Långt före A Serbian Film (2010) lanserades och extremt tabubelagda och avskyvärda teman så som nekrofili och pedofili fann vägen in i skräckfilm, fanns alltså föregångaren Nekromantik.
   Jag brukar i allmänhet förespråka censurfri film, men i fallet A Serbian Film är jag glad att man infört den censur som gjorts. Med andra ord är jag inte någon som kommer att propagera för A Serbian Films spridning då jag tycker att vissa gränser i bör överträdas.

   Åter till Nekromantik.
   Regissören Jörg Buttgereit lyckas med konststycket att äckla, om det råder det inga tvivel.

Nekromantik: Gore eller Art cinema?

Som skräckfilm är Nekromantik makalös, vedervärdig, skrämmande och lever upp till den kultstatus som den trots allt fått i skräckfilmskretsar.
Jag är dock tveksam till den diskussion som pågått kring huruvida Nekromantik kan klassas som en "art house film" eller ej.
Visst, filmens musik, en repetativ pianomelodi i i dur, skapar en enormt perverterad atmosfär tillsammans med det extremt grafiska, och sexuella, våld som filmen uppvisar.
Men är det tillräckligt för att klassa Nekromantik som en konstfilm?
Kanske, kanske inte.

   Handlingen i Nekromantik kretsar, som ni redan har förstått, kring temat nekrofili.
   Som åskådare får man följa det tyska paret Rob och Betty, två minst sagt udda karaktärer. De båda har en ohälsosam fascination för döden och utövar nekrofili i diverse former dagligdags.
   Manuset är inte det starkaste, men en film som Nekromantik blir knappast lidande av sådana petitesser. Jörg Buttgereit får med sin regi filmen dit han vill och har med det skrivit in sig i filmhistorien som en skräckfilmens mest kontroversiella regissörer.
   Den krävs mer av en skräckfilm än att bara visa sex med ruttnande lik och slakt av diverse smådjur, och det är där Buttgereits regi kommer in.
   De udda greppen tillsammans med det minimalistiska soundtracket gör Nekromantik, eller NEKromantik som den oftare betecknas som, till en filmupplevelse som dröjer kvar länge.
Kanske för alltid.