Subgenre i fokus: Rape & Revenge.

   Rape & Revenge är en minst sagt kontroversiell subgenre som fick sitt stora genomslag på sjuttiotalet med filmer som The Last House on the Left (1972) och I Spit on Your Grave (1978).
Det skall tilläggas att Ingmar Bergman Jungfrukällan (1960) ofta räknas som den första filmen inom Rape & Revenge.
   Filmerna inom genren brukar oftast delas upp i tre akter, där den första akten består av att protagonisten blir våldtagen, ofta av en grupp, och lämnas åt sitt öde. I akt två rehabiliterar huvudkaraktären sig själv, och i den tredje och sista akten får vi följa kvinnan när hon hämnas på den, eller de, som våldtagit henne.
   I vissa filmer dör kvinnan till följd av våldtäkten/misshandeln och en, eller flera familjemedlemmar blir de som hämnas offret.
Exempel på det hittar vi i filmer som Jungfrukällan och The Last House on the Left.Jag säger kvinnan då det i de allra flesta fall är det kvinnliga könet som faller offer för övergreppen. Detta har i sin tur lett till diskussion kring huruvida Rape & Revenge bör ses som en feministisk subgenre eller inte.
Alexandra Heller-Nicholas har skrivit boken Rape & Revenge Films: a Critical Study, där hon diskuterar det problem som kan uppstå med genren i det att fokus tas från kvinnans våldtäkt, och istället flyttas till en skarp fokusering på den våldsamma hämnden. Hon menar således att de psykiska, eller fysiska, åkommor som protagonisten kan komma att lida av till följd av våldtäkten, hamnar i skymundan av den våldsskildring som hämndakten för med sig.

   Rape & Revenge har blivit en subgenre starkt förknippad till skräckfilm, men även mer kommersiella filmer kan räknas till genren.
Några av dem är Män som Hatar Kvinnor (2009), Kill Bill (2003) och Hard Candy (2005). den sistnämnda med en ung Ellen Page (Juno/The East) i huvudrollen.
   I sammanhanget bör man även nämna Irreversible (2002) som skiljer sig från genren i övrigt då den kronologiska ordningen omkastas i filmen och man börjar från slutet så att säga.