Fem spel som garanterat skrämmer skiten ur dig.

   Gårdagens inlägg behandlade som bekant det briljanta spelet Phantasmagoria. Att skriva inlägget gav mig mersmak och gjorde att jag direkt började fundera över vilka skräckspel som håller värdig klass. Listan på spel jag valt ut är högst subjektiv och förmodligen har jag missat några godbitar, men hur som helst delar jag med mig av några av de spel som gjort starkt intryck på mig.

• Phantasmagoria (1995)
     För mig är Phantasmagoria skräckspelet nummer ett. På något vis växte jag liksom upp med spelet och känner att jag kan återvända till det när som helst. Jag och en vän brukade fantisera om att det skulle bli film av spelet, men nu kan jag känna att själva spelet faktiskt är filmen som den skulle varit, om ni förstår hur jag tänker? Vad jag menar är att det räcker gott med spelet. Även det efterföljande Phantasmagoria: a puzzle of flesh är värt att lägga vantarna på.
     För mer genomgående fakta av spelet, se föregående inlägg.
  
• Resident Evil (1996)
     Det första spelet i Resident evil-serien var verkligen ett spel som fick dig att hoppa högt! Känslan av att navigera Jill Valentine eller Chris Redfield genom den kusliga herrgården utanför Raccoon city är något som fortfarande kan väcka starka känslor inom mig. Den för tiden utmärkta grafiken, tillsammans med ett lysande manus och starka inriger gjorde att man utan besvär levde sig in i handlingen och knappt kunde hålla sig innan man fick avslöja ännu en ledtråd till vad herrgårdens egentliga roll var.
     Ett absolut måste för den skräckintresserade.
  
• Sanitarium (1998)
     Ett spel som faktiskt berör, inte bara genom att vara otäckt, utan också genom att förmedla genuin sympati med huvudkaraktären Max.
     Sanitarium är ett "peka-klicka"-spel där man lotsar Max, som lider av minnesförlust och vaknar upp på ett mentalsjukhus, på hans resa genom minnen från hans uppväxt, allt för att finna hans identitet och svaren till varför han hamnat på mentalsjukhus.
     Ett fantastiskt spel som rör upp alla möjliga känslor.
  
• Silent Hill-serien
     Survival horror på högsta nivå.
     Jag har valt att inte nämna något enstaka spel från spelserien utan vill lyfta fram hela konceptet. Komplexa handlingar som gör att spelaren verkligen måste tänka till för att ta sig vidare är vad som kännetecknar Silent Hill.
     Den drömska känslan och de styggelser man tvingas överlista i varje spel gör Silent Hill till en odödlig spelserie som lätt måste placeras i toppen över skräckspel.
  
• The Last of us (2013)
     Vackrare spel får man leta efter. Häpnadsväckande miljöer blandat med en extrem fingertoppskänsla för vad som egentligen är skrämmande. ( Något som inte alltid måste vara Zombies eller muterade monster, utan lika gärna kan vara hämndlystna människor.)
     Karaktärerna är fängslande, intrigerna fascinerande och klurigheterna maxade.
     Aldrig tidigare har post-apokalypsen varit så spännande.
     http://thelastofus.com
  
  
   

En vandring längs minnenas boulevard

   Phantasmagoria (1995) var ett helt lysande spel vill jag minnas. Tillsammans med en vän lotsade jag Adrienne genom hennes hemsökta herrgård och avtäckte hemlighet efter hemlighet. Det var verkligen ett briljant "peka-och-klicka-spel". Och otäckt.
   Spelet var också ett av de första att använda riktiga skådespelare i en annars animerad miljö. Jag skulle tippa på att det var den realistiska grafiken som gjorde spelupplevelsen ännu mer otäck och intressant. Att Phantasmagoria var fyllt av grafiskt våld, splatter och även en våldtäktsscen gjorde att det skapades en massiv kontrovers kring spelet dels vad gäller åldersgränser och dels det faktum att spelet förbjöds helt och hållet i Australien. Trots det, eller kanske tack vare kontroversen blev spelet ett utav de mest sålda PC-spelen under 1995.
   Manuset omfattade 550 sidor, nästan fyra gånger så mycket som ett vanligt filmmanus, vilket kanske inte är särskilt underligt då spelet består av över 800 scener.
   Handlingen kretsar alltså kring författarinnan Adrienne och hennes man som köpt en ensligt belägen herrgård för att de båda ska få mer inspiration. Adrienne vill skriva färdigt sin nya roman och hennes man, Don, som är fotograf vill inreda ett nytt mörkerrum och fotografera den fantastiska miljön kring herrgården. Det visar sig dock att huset har tillhört magikern Zoltan Carnovasch som i sin tur sysslade med svart magi och blev besatt av en demon. Adrienne råkar släppa lös demonen på nytt som tar maken Don i besittning. Allt eftersom tiden går får Adrienne möta den ena hemskheten efter den andra.
   Det som gör Phantasmagoria så fantastiskt är att skaparna lyckats få till en riktigt kuslig stämning och att det grafiska våldet inte hålls tillbaka trots användadet av riktiga skådespelare.
   En uppföljare utkom 1996 och fick titeln Phantasmagoria: a puzzle of flesh och innehöll mer sex och "gore" än föregångaren.
   Båda spelen finns numera till salu hos Good old games ( www.gog.com ).
   Så saknar du ett skräckspel, som kanske inte är så svårt, men som besitter en genuint kuslig stämning och en intressant historia så bör du definitivt lägga vantarna på Phantasmagoria.

  

   Det gäller att inte begränsa sig till att se skräckfilm, man måste läsa om det också! Helt klart läsvärd encyklopedi!

De fem mest intressanta vampyrfilmerna från åttiotalet

   Är du trött på Twilight och True Blood? Vill du ha lite variation i ditt vampyrfilmstittande?
Varför inte blicka bakåt och ge följande fem filmer från det ljuva åttiotalet en chans?

Utomjordiska vampyrer förvandlar Londons
befolkning till vampyrer i Lifeforce.

• Near Dark (1987)
     Föregående inlägg behandlade Near Dark och därför behöver jag kanske inte ge filmen någon ytterligare presentation. Hillbilly-vampyrer och våld i westernmiljö gör att filmen sticker ut, tillsammans med ett intressant manus och det faktum att man aldrig nämner ordet vampyr en enda gång i filmen.
    Gory and Gorgeous - Pete Travers (Rolling Stone magazine)
  
• The Keep (1983)
     Nazister tvingas ta hjälp av en judisk historiker för att besegra den ondskefulla kraft de råkat släppa lös. I Sverige gav man filmen den fantastiska titeln Satans borg. Säga vad man vill om de svenska översättarna på åttiotalet, men de hade i alla fall humor!
     I rollistan finner vi Ian McKellen, mer känd som Gandalf i Sagan om ringen.
  
• The Lost Boys (1987)
     Den kanske mest inflytelserika vampyrfilmen från åttiotalet med en ung Kiefer Sutherland som ledare för ett gäng vampyrer.
     I korta drag handlar The lost boys om två bröder som är nyinflyttade i en amerikansk småstad och fattar misstankar om att vampyrer rör sig i området om nätterna.
     Filmen har en stark åttiotalsatmosfär både i dramaturgin och vad gäller soundtrack. Vi får även se åttiotalets barnstjärna nummer ett, Corey Feldman som idog vampyrjägare.
  
• Fright Night (1985)
     En film som tillsammans med The Lost Boys slåss om tronen när det kommer till vampyrfilmer från åttiotalet.
     Ung pojke upptäcker att hans nya granne är en vampyr, men givetvis är det ingen som tror honom. En remake släpptes 2011 med Colin Farrell i en av huvudrollerna. Tyvärr håller den inte alls samma klass som originalet.
     Värt att notera är att Fright Night regisserades av Tom Holland,skapare av kultförklarade Child's Play (1988) och farbror till bandet Offsprings frontman Dexter Holland.
  
• Lifeforce (1985)
     Rymdens vampyrer döptes filmen till i Sverige, ännu en lysande översättning.
     Filmen regisserades av Tobe Hooper (The Texas chainsaw massacre) och skiljer sig från vampyrgenren i det att vampyrerna faktiskt är utomjordingar. Man är inte heller helt ute och cyklar om man väljer att kategorisera Lifeforce som en Zombiefilm då de utomjordiska vampyrerna smittar Londons befolkning och förvandlar dem till zombies.
     Låter det förvirrande? See for yourself.
  
  

Långt före "Twilight" och "Vampire diaries" fanns det... "Near Dark"!

   Jag har egentligen aldrig varit särskilt förtjust i vampyrfilmer. Visst fanns det en viss fascination för Nosferatu (1922) och dess ohyggligt ruggiga gestaltning av Dracula, men det har aldrig varit så att jag aktivt sökt mig till vampyrfilmer. I dessa dagar av alla möjliga romantiska skildringar av vampyrer, (se Twilight) känns det som om själva skräckbiten i det hela bara har runnit ut i sanden. Det är därför jag blickar bakåt och åter igen grottar ner mig i den, i min åsikt, bästa vampyrfilmen som någonsin skapats; Near Dark (1987).
   Near Dark kom lägligt, mitt i en revival av mer mörkare och urbana vampyrfilmer och fick en relativt stor budget pågrund av tidigare succéer i form av Fright Night (1985) och Lost Boys (1987). Tyvärr har filmen hamnat i skymundan pågrund av den enorma genomslagskraft som både Fright Night och Lost Boys bjöd på. Den mix av Westernfeeling och skräck som Near Dark bjöd på lyckades dock locka till sig mestadels positiv respons och i min mening är det det som gör att filmen än idag attraherar mig. Jag ska även sticka ut näsan och hävda att filmen faktiskt är den "riktiga" Twilight.
   Vad handlar då Near Dark om? I korta drag så handlar filmen om Caleb som möter Mae, blir kär och upptäcker att hennes familj är allt annat än vanliga människor. Efter en blodig initiationsrit på en bar börjar en kamp där Caleb slits mellan kärleken till sin familj och påverkan från den nya grupp han smått motvilligt blivit en del av.
   Varför jämför jag då Near Dark och Twilight? Jag skulle säga att det är den urbana, nutida miljön och det faktum att de båda filmerna kretsar kring en komplicerad romans där gränserna mellan vad som känns rätt och vad som känns fel blir svåra att skilja på för huvudkaraktärerna. Dock skall ju nämnas att jag inte anser på något vis att Twilight kan kategoriseras som skräck och att Near Dark uppvisar en totalt hänsynslös brutalitet som inte går att finna i den nyare av de båda filmerna.
   För att avsluta dagens inlägg skulle jag vilja citera Pete Travers från Rolling Stone magazine och hans korta och koncisa beskrivning av Near Dark; "Gory and gorgeous".

Fem tips på slasherfilmer du måste se!

   En djupdykning i genren Slasherfilm får vänta tills ett senare tillfälle då det är ett brett ämne som kräver en mer ingående artikel. Dock vill jag tipsa om fem stycken Slasherfilmer som man helt enkelt bara måste se!

• Halloween (1978)
   En sann klassiker inom genren och ett absolut måste om man vill få insyn i vad en slasherfilm verkligen är. En liten pojke får psykbryt och mördar sin ena syster, hamnar på mentalsjukhus och växer upp där bara för att rymma och hämnas på nästa syster.
   Maskerad galning slaktar ungdomar med väldig kniv i en rasande takt.
  
• The Driller Killer (1979)
   Konstnärstyp jobbar på sina verk och kan knappt betala sina räkningar, samtidigt som nervsammanbrottet kommer allt närmare. Killen blir alltså galen och ett psykbryt inträffar även här.
   I The Driller Killer får vi alltså se en galning ge sig ut på New Yorks gator om nätterna för att helt random döda uteliggare med vadå? Just det, en borr!
  
• Friday the 13th (1980)
   Den kanske mest genretypiska filmen tillsammans med Halloween.
   Stackare som åter försöker öppna sommarläger vid sjön Crystal Lake där ett barn en gång i tiden drunknade. En okänd gärningsman mördar dem en efter en.
   Alla har väl någon gång sett hockeymasken som Friday the 13th-seriens huvudkaraktär Jason Vorhees alltid bär när han ursinnigt mördar alla i sin väg. Dock är det hans kära mor som är mördaren i första filmen och hockeymasken finner Jason inte förrän i film nummer tre. I tvåan bär han en påse över huvudet, vilket bara det gör filmen sevärd.
  
• Blödaren (1983)
   Sveriges egen slasherfilm numero uno. Synd bara att filmen i sig är rent skräp utan vare sig blodstänk eller egentlig handling. Dock kan man inte säga annat än att filmen har nått kultstatus och är viktig för svensk filmhistoria på något underligt vis.
   Påhittade bandet Rock Cats färdas på småvägar i sin turnébuss som givetvis bryter ihop mitt ute i ingenstans. På sin väg genom skogarna träffar tjejerna på en enorm galning i form av "blödaren" som inte vill annat än att jag runt tjejerna på samma vis i vad som känns otaliga timmar.
   Som film sett är detta rent ut sagt förfärligt, men dess kultstatus gör filmen till ett måste ändå.
  
• Wolf Creek (2005)
   Wolf Creek är en lite nyare film från landet "down under", Australien. Även här finner vi den genretypiska galna karaktären som besitter en enorm fascination för att fånga och tortera människor.
   Några back packers blir strandade mitt i en ödslig del av Australien. Mystisk främling erbjuder sig att fixa deras bil, men tar istället dem till fånga och därifrån får vi följa en nervkittlande kamp för överlevnad.
   En mycket positiv överraskning!
  

Varför remakes?

   De senaste åren har vi matats med en mängd nya versioner av klassiska skräckfilmer, många usla kopior men också en hel del bra grejor.
   Bland alla remakes har jag valt att lyfta ut Halloween (2007) som alltså är en nyinspelning av... Suprise, suprise; Halloween (1978). Originalet är en absolut klassiker inom slashergenren, där vi också finner godbitar så som som Friday the 13th och Child's Play.
   Den nya versionen av Halloween är regisserad av den forne White Zombie-gitarristen Rob Zombie. Att han hade förmågan att skapa bra och jävligt otäck skräckfilm visste jag sedan innan då House of 1000 corpses ( 2003) och efterförljande Devil's Rejects (2005) hade imponerat stort på mig.
   Nyinspelningen av Halloween ger oss en djupare insyn i den minst sagt psykiskt sjuka Michael Myers liv. Originalet visade upp en störd ung man som till synes utan egentlig anledning har bestämt sig för att slakta sin familj och släkt, medan den nya versionen visar upp en plågad pojke vars instabila hemmiljö gjort honom insluten och aggresiv. Den Michael Myers som Rob Zombie visar upp i sin version, och även i efterföljande Halloween 2 (2009) gör att man känner något slags medlidande för galningen till skillnad från den totalt känslokalla karaktär vi minns från originalversionen. Missförstå mig rätt, Myers saknar empati och är om möjligt ännu mer brutal och hänsynslös än i föregångaren.
   Men är det karaktärsbeskrivningarna som är det viktigaste i en remake, eller vad gör egentligen en nyinspelning intressant? Det kan väl ändå inte bara vara det faktum att effekter fått ett lyft och att klippen blivit mer actionspäckade?
   Eller?

Människor, kloner och robotar

Här om dagen såg jag den nya brittiska filmen The World's End. Att klassa den som skräck vore väl att ta i, men anledningen till att jag tar upp den här på bloggen är likheterna med klassikern Invasion of the Body Snatchers (1978).
   Det som gör de båda filmerna lika är att de handlar om hur utomjordingar börjar ersätta människor med kloner, eller robotar. The World's End behandlar detta ämne med en stor portion humor till skillnad från Invasion of the Body Snatchers där humorn endast fann att finna i den svenska översättningen av filmens titel; Världsrymden anfaller.
   Men vad är det då som är otäckt med dessa filmer där människor byts ut mot kloner, förutom det uppenbara faktum att din barndomsvän numera är en ondsint, känslokall kopia? I den äldre Invasion of the Body Snatchers fanns nog skräcken för spioner (förmodligen ryska) som infiltrerat USA och dess trygga tillvaro. Självklart kan man applicera den teorin i dagens filmer också med hot från diverse terroristgrupper. Det är något med den paranoia som infinner sig i den här sortens film som blir så påtagligt otäck om man förmår sig fantisera och sätta sig in i tanken på en tillvaro där dina närmaste inte alls är vilka de utger sig för att vara.
   I sammanhanget bör man även nämna Puppet Masters (1994) som bygger på Robert A. Heinleins roman från 1951. (Heinlein som även skrev romanen Starship Troopers.)
   I Puppet Masters blir jämförelsen mellan de utomjordiska parasiterna, som tar över människors medvetanden, och de ryska kommunisterna oerhört tydlig.
   Det finns en uppsjö av filmer inom genren, några värda att se och några gör man bäst i att hålla sig borta från. Men en sak kan man konstatera; Paranoia är inget vidare.

Tre snabba..

...Tips på helt olika sorters zombiefilmer.

1. Day of the Dead (1985)
    Min personliga favorit och verkligen ett praktexempel på den uppgivna känsla som en riktigt bra zombiefilm ska bära med sig. Inbördes stridande mellan militärer och vetenskapsmän, experiment med att försöka tygla de odöda, allt i en gammal militärbunker. Ett måste för alla som verkligen vill förstå genren.
2. The Return of the Living Dead (1985)
    Giftig gas väcker upp de döda på en kyrkogård där några ungdomar samtidigt har bestämt sig för att festa. Så mycket åttiotal som det bara kan bli. Humor varvas med splatter och zombies pratar om hjärnor. En klassiker.
3. Fido (2006)
    Här har ni en film som verkligen skiljer sig från det mesta inom zombiegenren. En aning humor och en aning samhällskritik i en trevlig, familjär sextiotalsmiljö. Här har invånarna i en liten idyllisk, amerikansk småstad börjat använda zombies till att utföra hushålls- och trädgårdsarbete. Total kontrast till de mer klassiska zombiefilmerna.
   

Tankar kring de levande dödas utveckling

På ett sätt kan jag tycka att det är lite märkligt att Zombiegenren har fått ett uppsving de senaste åren. Borde inte folk i allmänhet tycka att det finns mer otäcka saker att bygga filmer kring? Enorma monster, blodsugande vampyrer och demoner som tar över oskyldiga människors kroppar och medvetanden borde väl vara mer skrämmande än några hasande ruttnande människor?
 Jag älskar Zombiegenren, tror inget annat. Förmodligen skulle jag kunna titulera mig Sveriges största fan utav Zombies utan att överdriva, men ibland kan jag inte låta bli att fundera över vad det egentligen är som skrämmer folk så mycket med Zombies?
 På ett vis tror jag att man kan applicera en mängd olika skrämselmallar på just Zombies.
 Enorma monster? Tja, kanske inte enorma, men en viss grad av monstrositet finner man ju såklart i en Zombies ruttnande kropp, vilket ju gör hela uppenbarelsen deformerad och en aning otäck. Att de sedan saknar empati och förmågan att uttrycka sig annat än genom gutturala stön gör dem inte mer olika "monster".
 Blodsugande vampyrer då? Likheterna mellan vampyrer och Zombies är ju inte många rent fysiskt, men vill man analysera lite mer så kan man ju överföra vampyrernas blodsugande till en Zombies instinkt att äta människokött. ( I vissa fall, så som Return of the living dead-filmerna har frossandet i färsk människohjärna en mer central roll.) Att vampyrer har evigt liv genom sin blodtörst kan kanske också jämföras med en Zombies uppvaknande från de döda. Både en vampyr och en Zombie har ju faktiskt upplevt sin egen död som människa för att sedan återuppstå som något annat.
 Demoner då?
 En demon tar ju över sitt offers kropp och medvetande och samma sak gäller väl egentligen en Zombie? Dock kan man väl då hävda att en Zombie är samma person som innan den dog, fast med endast de mest primala instinkterna intakta.
 Något annat som jag själv tycker är skrämmande med Zombiefilmer är jämförelsen med Harmageddon, jordens undergång där människors överlevnadsförmågor verkligen ställs på prov. Man talar ju faktiskt ofta om Zombieapokalypsen.
 För min egen del har jag också alltid tyckt att mycket av det otäcka i en zombieapokalyps, förutom det faktum att nära och kära dör och återuppstår, har varit att en Zombie är död och ruttnande och därför rör sig långsamt och hasande. En, eller ett par Zombies är alltså ingen enorm fara, men när de flockas i hundra- eller tusentals så infinner sig genast en känsla av hopplöshet. Detta gestaltas bäst i George A. Romeros Dawn of the dead (1978), där huvudpersonerna tvingas söka skydd i ett köpcenter och snabbt blir omringade av tusentals odöda. (Ny inspelningen från 2004 är också mycket sevärd även om de odöda rör sig snabbt och obehindrat.) I Romeros nästa verk Day of the dead (1985) finner man en liknande situation där militärer och vetenskapsmän tvingas överleva tillsammans i en bunker. Personligen tycker jag att det är den mest kompletta Zombiefilmen som någonsin gjorts. Ett måste om man vill sätta sig in i genren.
 Men nu för tiden så springer ju Zombies? Filmen World War Z är väl ett ypperligt exempel på hur genren har utecklats för att kunna konkurrera med Hollywoods ständiga flöde av actionspäckade rullar. För den stora massa fungerar det helt enkelt inte längre med långsamma, hasande Zombies, utan man har istället givit dem nya attribut där en enorm styrka och snabbhet har blivit de mest primära kännetecknen för en modern Zombie.
 Kanske säger jag emot mig själv där en aning, för serien The Walking Dead som strax är inne på sin fjärde säsong innehåller ju faktiskt den mer "klassiska" Zombien, där det inte är den ensamma individen som är skrämmande, utan de stora horder i vilka de odöda tycks trivas i.

 Förmodligen skulle jag kunna skriva hur mycket som helst i ämnet, kanske till och med en bok. Men för stunden får detta duga. Hoppas ni finner Zombiegenren lika intressant som jag gör.

/Marcus

I kroppen min

Innan ett mer djupgående inlägg vill jag bara passa på att slå ett slag för den fantastiska web shopen Fright Rags. Är du lika nördig som jag när det kommer till skräck och vill ha dina favoritfilmer i tröjform så tycker jag definitivt att du ska besöka deras site. Beslutsångesten är hög vid varje besök kan jag säga.

Fright Rags

Skräck i bokform

Var nyligen på en föreläsning med Mattias Fyhr som bland annat författat De mörka labyrinterna. Gotiken i litteratur, film, musik och rollspel. Föreläsningen handlade om skräcklitteraturens historia, ett ämne som egentligen borde vara en hel kurs. Nu hade man en fullspäckad timma där varje viktig byggsten i skräcklitteraturens historia skulle klämmas. En aning ambitiöst kan man tycka, men samtidigt så uppskattar jag starkt att man tagit initiativet från Jönköpings högskola till att ha en öppen föreläsning i detta ämne.
 Jag hoppas kunna få mig en pratstund kring skräckfilm med Mattias i framtiden. Det blir garanterat ett mer informativt inlägg på bloggen än det här.

Until next time
                        /Marcus

Mommy issues

Tack vare en kamrat fick jag nöjet att se Maniac här om dagen. det är nyinspelningen med Elijah Wood i huvudrollen jag pratar om. Tyvärr har jag inte sett originalet ännu, vilket gör att jag tappar ett par nördpoäng, men hur som helst så måste jag säga att jag gillade vad jag såg.
 En, milt sagt, psykotisk snubbe restaurerar gamla skyltdockor, och åker om nätterna runt och plockar upp tjejer för att sedan skalpera dem. Det ganska så grafiska våldet ackompanjeras av åttiotalsdoftande musik och flashbacks till scener ur hans barndom där modern inte är någon vidare förebild för sin son.
 En rolig detalj är att i stort sett hela filmen är filmad genom huvudkaraktären ögon. Ett udda grepp som faktiskt blir effektfullt i en film som den här.
 Nu återstår det bara för mig att se originalet också.

Passar på att tipsa om tre stycken, i mitt tycke, intressanta filmer där faran utgörs av mer eller mindre vanställda filurer som inte vill annat än att göra livet surt för de som står i deras väg.
 Först ut är tidigare nämnda Basket Case (1982), där de siamesiska tvillingarna Duane och den mer vanskapta brodern Belial ämnar hämnas på läkarna som en gång i tiden delat på dem.
 Nästa tips får bli The Funhouse (1981), regisserad av Tobe Hooper som kanske mest är kände för den kultförklarade Texas Chainsaw Massacre. I The Funhouse får vi möta ett gäng ungdomar som valt att spendera natten på ett tivoli och dess lustiga hus, tätt följda av en deformerad galning.
 Mitt tredje och sista tips för idag får bli The Hills Have Eyes (1977), där ett gång inavlade vildar trakasserar en familj i öknen. I nyinspelningen från 2006 blir det mer tydligt att inavlingen har gjort vildarna vanskapta.

The Funhouse hamnar i skuggan av Hoopers mästerverk The Texas chainsaw massacre.

Lunchfunderingar

Hej!
 Började under lunchen fundera på olika teman som jag vill lyfta fram i bloggen framöver och kom osökt att tänka på klassikern Basket Case (1982).
Jag tänker inte gången djupare på filmen just nu, utan återkommer med ett längre och mer ingående inlägg om filmen och så kallad "freak horror", där ondskan ofta är en vanställd varelse.
 Jag ser fram emot att skriva ett sådant inlägg, men nu kallar jobbet. Är det en kliché att jag som skräckfantast jobbar som dödgrävare?

Oh lovely gore!
 Visst är det något visst med att låta sig skrämmas av en riktigt kuslig skräckfilm? Man låter all kontroll över sina
känslor bara rinna genom fingrarna och med ens är man uppslukad av den fiktiva faran framför sig.
 Oh lovely gore är en blogg med syftet att analysera, tipsa om och diskutera skräckfilm. Olika teman och genrer inom
skräcken kommer att tas upp och ibland även varvas med intervjuer med relevanta personer.

 Eftersom det här är det första inlägget så kanske jag ska börja med att introducera mig själv och ge er en bild av vem jag
kan tänkas vara.
 Jag heter Marcus, born and raised in Huskvarna. Sedan jag var liten har jag alltid fascinerats av det oförklarliga och
lite smått makabra. Min mamma har sagt att jag bara använde svart eller brun färg när jag tecknade som liten, något som
min farmor fasades över.
 Det var i yngre tonåren som jag fann skräckfilmen på allvar, och då framför allt Slashergenren. Jag blev fullständigt
bortsvept av Carpenters Halloween, och än idag räknar jag första och andra filmen till mina absoluta favoriter inom genren.
 Jag är även ett hängivet fan av Zombiefilmer och samlade flitigt på dem under en tid.

 Det var en kortfattad summering av mig och min fascination för skräckfilmer. Jag hoppas innerligt att du vill följa
min blogg och hjälpa mig framåt när jag framöver kommer att nörda ner mig totalt i den mest totala filmgenren av dem alla;
 Skräcken. Så släng på dig hockeymasken, greppa kniven och häng med!

/Marcus Ehrenholm, Huskvarna, September 2013