Skrivkramp

   Det har varit en inaktiv vecka på bloggen. Det har dels att göra med en stress över diverse musikaliska projekt som skall slutföras, och dels att jag har skrivit lite för MMA-siten kimura.se.
   Med det sagt skall jag anstränga mig för att åter vara på banan med informativa och intressanta inlägg.
   Jag vill gärna lägga fokus på fler intervjuer, även om jag har haft problem med att få svar från de intervjuobjekt som jag skickat frågor till. Jag får helt enkelt hoppas på att vinden vänder.
   Nu är det dags att åter vältra mig i tonvis med skräckfilm!

Har du inte sett den än? The Remake of Evil Dead

   Få remakes blir lika bra som originalet, och så var även fallet med Evil Dead (2013). Samtidigt så är filmen en orgie i gore och övervåld och står ut bland många usla skräckfilmer som släppts under året.
   Så har du inte sett den än så måste du genast göra det!

Subgenre i Fokus: Body Horror

   Body Horror, eller biologisk skräck, är en subgenre nära förknippad med förra veckan genre i fokus, New French Extremity. De båda genrerna fokuserar kraftigt på den mänskliga biologin, ofta med en sexuell underton, även om New French Extremity tenderar att vara mer samhällskritisk i sin framtoning.

   Hur beskriver man enklast termen Body Horror då?
Jag skulle vilja påstå att filmer inom genren fokuserar kraftigt på kroppsligt förfall, som i Thanatomorphose (2012), där en kvinnans kropp börjar ruttna från insidan.
Dock behöver det inte just vara förfall som är tema, utan även anatomiska avvikelser, eller lekar, som i The Human Centipede (2010), där tre personer sys samman för att bilda en mänsklig tusenfoting. Två andra exempel på detta är också The Fly (1958), där en man och en fluga genomgår en mutation och flugan får mannens kropp och vice versa, och Re-animator (1985), där en läkare leker Gud med döda kroppar för att skaka liv i dem igen.

   Det finns som sagt otaliga exempel på Body Horror, och många skulle nog hävda att gränsen mellan Body Horror och andra subgenrer är hårfin emellanåt. Varför kan man inte lika gärna räkna in zombiefilmen till Body Horror? Den gränsen suddas närapå ut genom Slither (2006), där utomjordiska parasiter gör människor till deformerade "zombies".
  
   Rädslan för kroppsligt förfall eller mutation ligger djupt rotad i människan och det är nog därför som vi ser alla dessa filmer inom Body Horror.

  

The Sultan of Splatter: Tom Savini

   Tom Savini föddes 1946 i Pittsburgh, Pennsylvania, och är starkt associerad med George A. Romero och hans Dead-epos.
För gemene man ringer det förmodligen inga klockor när man hör namnet Savini, men för oss som har ett genuint intresse för skräckfilm så är han en otroligt viktig personlighet för genrens utveckling och historia. Hans make-up och special-effekter har uppnått kultstatus i har genererat en stark fanskara.
   Savini blev inspirerad till att börja med make-up genom A Man With a Thousand Faces (1957) och började genast träna genom att sminka vänner, såväl som sig själv.
   1969 skickades Tom till Vietnam som fotograf för att dokumentera kriget för arméns räkning. Han har senare sagt att han tvingades bevittna och fotografera otaliga döda och sårade soldater, och att ett sätt att hantera det var genom att föreställa sig allt som specialeffekter.
Tiden i Vietnam gjorde även att Savini irriterade sig på hur make-up och effekter gjordes i skräck- och krigsfilmer och har därför strävat efter att göra så korrekt "gore" som möjligt.
   Även om Tom skådespelat i en mängd filmer, regisserat och agerat stuntman, så är det hans banbrytande make-up som gjort honom känd.
   Genombrottet kom i Romeros Martin (1977), där Savini tillhandahåller en väldigt realistisk scen där handleder skärs upp.

Tom Savini och "Bub" i Day of the Dead (1985).

Året därpå fick Savini en större budget att arbeta med i Dawn of the Dead, en film där hans bitmärken och inälvor gav övriga make-upartister inom branschen något att fundera över.
   Savini fortsatte att skapa realistisk och blodig make-up i filmer som Friday the 13th (1980), Maniac (1980), The Burning (1981) och The Prowler (1981), och fick därigenom smeknamnet "The Sultan of Splatter".
   1985 belönades Tom med en Saturn Award för sin makabra make-up och sina grisiga effekter i Day of the Dead.
   På senare år har vi sett Savini i mindre roller i flertalet filmer, bland annat Planet Terror (2007), och som regissör i, till exempel, The Theatre Bizarre (2011).
   Savini driver även en utbildning i filmmake-up och specialeffekter vid Douglas Education Center i Pennsylvania.

Time For Halloween: Trick or Treat

   Det vore en aning klyschigt att föreslå att vi alla borde titta på John Carpenter's Halloween (1978) ikväll.
Jag vet dock inte om mitt egentliga förslag är särskilt mindre klyschigt då jag tänker rekommendera en riktig nostalgitripp i form av Trick or Treat (1986).
   Trick or Treat är verkligen inte en otäck skräckfilm, men den är ett måste för den som vill grotta ner sig i åttiotalets hårdrock och sköna, sprayade, frisyrer.
   Filmen handlar lite kortfattat om den mobbade Eddie, en high school-student som dyrkar metalmusikern Sammi Curr. När Sammi dör i en mystisk hotellbrand blir Eddie förkrossad.
Genom en vän som var bekant med Sammi, får Eddie tag i den nya osläppta skivan "Songs in the key of death", genom vilken Sammi talar till Eddie och säger åt honom att hämnas på sina mobbare.
När Sammi sedan kommer tillbaka från de döda tar skolans Halloween-bal en helt ny riktning och morden avlöser varandra.
     Som sagt, Trick or Treat är en skön nostalgitripp för oss som gillar gammal åttiotalsrock.
Saken blir definitivt inte sämre av att både Gene Simmons och Ozzy Osbourne medverkar i filmen!

The Greater Good: Antagonisternas rättfärdigande. (Edit)

   Många antagonister har ett syfte med sitt mördande på vita duken. Oftast något simpel som att " jag blev retad i skolan, därför måste jag döda alla som går på den här skolan nu". Ett syfte utan substans med andra ord.
Men ibland dyker de upp, de där ondsinta rackarna, som till en början mördar hänsynslöst, men som sedan visar sig ha ett motiv som är större än dem själva.
Ett motiv "for the greater good".

   Den första protagonist som jag kommer att tänka på i det här sammanhanget är givetvis den mystiska Jigsaw i Saw (2004).
Jigsaw är alltså en man, döende i Cancer, som egentligen inte dödar människor själv, utan genom listiga anordningar och "spel".
Dessa "spel" drabbar inte vem som helst, utan människor som Jigsaw anser har tappat sin mänskliga värdighet, som inte uppskattar livet och därmed inte förtjänar att leva.
Han vill således lära dem en läxa. Att lära dem uppskatta livet. Alla dessa spel och gåtor är därmed till för att att få "offren" att se helheten, the big picture.
   Ett annat exempel finner vi i Martyrs (2008), där det hemliga sällskap som plågar och torterar de stackars flickorna, säger sig göra det för att finna svaret till livets mening. De rättfärdigar alltså sina vedervärdiga handlingar genom att påstå sig bedriva något slags pseudovetenskaplig forskning kring livet efter detta, kosta vad det kosta vill.
   Exemplet med Jigsaw kan även jämföras med den mystiska John Doe från Se7en (1995). Antagonisten Doe planerar sina mord likt Jigsaw och rättfärdigar sina handlingar med att han endast straffar de som bryter mot någon av de sju dödliga synderna.

Frontier(s)

Även om Jigsaw är långt mer sadistiskt så spelar de båda ut varandra rent intelligensmässigt.
   Avslutningsvis vill jag nämna en film ur New French Extremity-rörelsen, nämligen Frontier(s) (2007).
Fromtier(s) ger en brutal insikt i vad "the greater good" kan innebära, då en nynazistisk familj kidnappar en stackars flicka och plågar henne. De inser senare att hon är gravid och börjar omgående diskutera sin vanföreställning: att upprätthålla skapandet av en härskarras.

   Även om skräckfilm inte alltid behöver ha en större agenda, så vill jag visa på att vissa antagonister minsann kan vara mer kalla och beräknande än vad man kan tro.

Let Mommy Do the Killing: Tre Ohyggliga Mammor i Skräckfilm

   Den som vill ordentligt skrämd av en skräckfilm föredrar väl oftast en film där mördaren är en psykopat med ett fasansfullt yttre och en än mindre personlighet, gärna med en förkärlek till stora knivar och motorsågar.
Men hur blir då en skräckfilm när tar ett kliv bort från den stereotypa antagonisten och låter mammorna gå loss på stackars ungdomar?
   Här är tre exempel på filmer där det är mammorna som bestämmer!

• Pamela Vorhees i Friday The Thirteenth (1980)
     I efterdyningarna av John Carpenters succé Halloween (1978) låg det i det i många filmskapares intresse att rida på samma våg. Friday The Thirteenth var den film som lyckades bäst och fick ganska snabbt en kultstämpel inom slasherfilmen.
     Den första installationen av denna gigantiska filmserie, med en ung Kevin Bacon i en av rollerna, skiljer sig från de övriga filmerna i det att den huvudsakliga antagonisten, Jason, inte är mördaren. Istället är det hans psykotiska mor, Pamela Vorhees, som mördar campande ungdomar på löpande band.
  Avskräcker nog de flesta från att söka jobb som lägerledare.
  
• Vera Cosgrove i Braindead (1992)
     I denna Zombie/Splatter/Komedi startas en mindre zombieepidemi av en Råttapa. Vad är en Råttapa frågar du dig antagligen?
  Jo, vi får förklarat för oss att råttor helt enkelt våldtagit små apor och således påbörjat en ny ras; Råttapa. Tydligen bär även Råttapan på ett zombievirus, något som den dominanta moderna Vera Cosgrove får känna på då hon blir biten under ett besök på Wellingtons zoo.
     Hennes son, Lionel, får sedan en hel del stress att hantera i takt med att modern för smittan vidare.
     Innan Peter Jackson regisserade Sagan om ringen (2001), gjorde han alltså slaktarorgien Braindead. Vi får se en uppkäftig zombiebaby, zombieslakt med gräsklippare, krypande och fisande tarmar, zombiesex samt en karatesparkande präst som enligt egen utsago "Kick's ass for the lord".
     En lysande film att slänga på under en första dejt.
  
• Mrs. Loomis i Scream 2 (1997)
     Även om Debbie Salt/ Mrs. Loomis har en medhjälpare i Mickey så får man ändå se henne som hjärnan bakom mördandet i denna uppföljare.
  Motivet till Mrs. Loomis påhittiga dödande är förstås hämnd för hennes egen son Billys död i den första filmen. Billy som i sin tur var en av antagonisterna i första filmen.
     Småmysig klassikerflirtande Slasherfilm i påkostad förpackning.
  

Subgenre i Fokus: New French Extremity

   Med en fot i Art House och den andra i skräckfilm har "New French Extremity" blivit en vedertagen term för denna crossover-genre.
Jag kom själv i kontakt med subgenren utan att då veta om det, genom den våldsamma och snudd på pornografiska Baise Moi (2000).
Base Moi betyder ungefär "knulla mig", och är en film där titeln är ganska talande för filmen i stort.
Filmen är nämligen en orgie i explicita sexscener och extremt våld och fick inte helt otippat smaka på censurens vassa sax världen över.

   Med vad är det då som kännetecknar "New French Extremity"?
   De som väljer att ta en mer konstnärlig approach till subgenren skulle nog påstå att den består utav filmer som väljer att chocka enkom för att väcka medvetenhet över samhällets brister hos åskådaren. Den andra sidan, ofta de som endast är ute efter hitta den ena extrema filmen efter den andra, skulle nog kategorisera genren som en värld fylld av extremt grafiskt våld och, ofta, obehagliga sexscener.
   Själv vill jag gärna tro att "New French Extremity" är en frisk fläkt bland den stereotypa dramaturgi vi matas av från till exempel Hollywood.
Jag skulle beskriva subgenrens karaktärsdrag som ett skildrande av samhällets baksida, ackompanjerat av en sexuell dekadens, extrema våldshandlingar samt en psykotisk atmosfär där en perfekt tillvaro inte är möjlig.
   Gränsen mellan vad som klassas som "New French Extremity" och vad som tillhör subgenren "Body Horror" är ibland hårfin, även om "Body Horror" oftast fokuserar mindre på visuellt sex och mer på människokroppen.
Två lysande filmer som jag anser landar i gränslandet mellan de båda genrerna är Frontiers (2007), och Martyrs (2008), vars visuella grepp är så häpnadsväckande chockerande och rörande att man finner sig själv kontemplera flickornas öde långt efter att eftertexterna slutat rulla. Jag vill även nämna Thanatomorphose (2012) i sammanhanget, och även om filmens låga budget ställer till det en hel del, så finns det en tanke bakom filmen som gör att den berör.
   När vi talar om "New French Extremity" talar vi således om en subgenre till skräckfilmen som, utan att egentligen följa skräckfilmens planlagda rutt, tar en annan väg och skrämmer oss på ett helt nytt vis.
Och är egentligen inte det långt mer skrämmande än den klassiska skräckfilmen som vi känner den?

   Avslutningsvis vill jag nämna att termen "New French Extremity" expanderats och uttrycket "The New Extremism" syftar till regissörer som Lars Von Trier och Lukas Modysson. 
I Von Triers fall hänvisar jag till Antichrist (2009) och kommande Nymphomaniac, och i Modyssons fall är Ett hål i mitt hjärta (2004).
   I sammanhanget bör även nämnas att kritiker ofta förknippar "New French Extremity" med sin amerikanska motsvarighet "Torture Porn", och titlar som Hostel (2005) och Saw (2004), även om jag anser att skillnaden mellan dessa genrer är större än vad vissa kritiker tycks anse.

The First Godfather of Gore: Herschell Gordon Lewis

Herschell Gordon Lewis.

   Titeln "The godfather of gore" delas officiellt av två personer. Lucio Fulci är en av dem, men han var inte den första.
   Dagens inlägg vill jag använda till att upplysa om "The first godfather of gore"; Herschell Gordon Lewis.
   Herschell föddes i Pittsburgh, USA, 1929 och anses vara Splatterfilmens fader.
Innan Herschell tog sig in i filmbranschen skaffade han sig dock en utbildning som journalist, blev professor i engelsk litteratur, samt styrde över både en radio- och en TV-station.
Detta ledde i sin tur till att Lewis regisserade en hel del reklamfilmer innan han fick upp ögon för exploitationfilm, något som han ägnade sig åt i början av sextiotalet.
   Filmer som Living Venus (1961) innehöll mer naket än vad Hollywood tillät vid den tiden, något som givetvis skapade en mystik och ett allmänt intresse för Lewis filmer.
Herschell fortsattade därför att producera och regissera dessa sexploitationfilmer av en simpel anledning: för att tjäna pengar.
I sammanhanget bör man nämna Goldilocks and the three bares (1963), som är den första, och enda, nudistmusikalen.
   Men i takt med att marknaden för "nudie-cuties" växte och utbudet blev för stort, började Herschell utforska nya marker och lade därmed grunden till Gore Films, eller Splatterfilmen i Blood Feast (1963). Det chockerande, grafiska våldet tillsammans med mängder av blod, gjorde att filmen skilde sig markant från det övriga filmutbudet.
Two Thousand Maniacs! (1964) och Color Me Blood Red (1965) följde samma mönster och ådrog sig en stor mängd publicitet.
   Herschell fortsatte att skapa splatterfilmer, där A Taste of Blood (1967) kom att marknadsföras som "The gone with the wind of gore", och det extrema våldet skruvades upp ytterligare i The Gruesome Twosome (1967).
   Parallellt med splatterskapandet fortsatte Lewis även att regissera sexploitationfilmer, där man bör nämna blacksploitationrullen Black Love (1972) och Linda and Abilene (1969), en lesbisk western.
   Det extrema filmvåld som Herschell gjort sig känd för fortsatte i hans, kanske mest kända, filmer The Wizard of Gore (1970), där en magiker stympar sina volontärer på scen, och i The Gore Gore Girls (1972).
Den sistnämnda markerade i stort sett slutet på Herschell Gordon Lewis splatterfilmskarriär, där det extrema våldet nästan blir en parodi på genren som helhet.
   Herschell drog sig tillbaka från filmbranschen för att fokusera mer på copywriting och sitt författarskap, med flera utgivna titlar på åttiotalet.
Han återvände dock till filmbranchen 2002 med Blood Feast 2: All You Can Eat, och The Uh-Uh Show (2009), om en talk show med mindre trevliga konsekvenser av ett felaktigt svar.
   Under förra året publicerade Herschell även sina memoarer som han fyndigt gav titeln The Godfather of Gore Speaks.
   Om det blir fler filmer från splatterfilmens fader återstår att se.

So much to do and so little time

   Hittills har helgen varit lite smått stressig. Det har varit ärenden hit och dit, jobbansökningar, samt musikskapande på olika håll som har tagit upp en stor del av min tid.
Tyvärr har detta gjort att bloggandet blivit lidande igår och även idag. Men jag hoppas kunna vara tillbaka på banan i morgon igen.
   Jag sysslar ju en del med musik och nyligen har diverse projekt öppnats upp, bland annat ett vid namn AfterNow som tar  upp mycket av min lediga tid. Självklart ska det bli underbart när en skiva äntligen är färdigställd, men just nu är det mycket kreativitet som måste fokuseras och det är inte alltid lätt bibehålla inspirationen fullt ut.
   Men jag hoppas som sagt att bloggen ska vara tillbaka som vanligt i morgon.

/Marcus

Fredagsmys: Tre, lite udda mördare.

   Oftast är vi vana att se skräckfilm där mördaren gestaltas som så ondskefull som det bara är möjligt.
Men ibland håller inte den teorin, och vi överraskas med något aningen bisarrt.

• Myles Decamp i Decampitated (1998)
     Decampitated är en film distribuerad av Troma, och innehåller, som det ofta gör hos Troma, en stor portion humor mitt i allt slaktande.
     Förutom det faktum att silvertejp spelar en stor roll i filmen så skiljer även antagonisten sig markant från övriga elakingar i genren.
  Myles Decamp skuttar nämligen obekymrat runt i skogen, dansandes till gladdjazz, och mördar intet ont anande ungdomar. Allt i en härligt solig campingmiljö.
  
• Jättekondomen i Killer Condom (1996)
     Gissa vilket filmbolag som ligger bakom ovanstående genidrag; Troma.
     Homosexuella män på besök på Hotel Quickie får sina familjejuveler avbitna av en ilsken jättekondom.
  Need I say more?
  
• Evan Rendell i Dr. Giggles (1992)
     Jag blir bara trött när jag tänker på den här filmen. En läkare, vars dröm är att utföra en hjärttransplantation fnissar och mördar.
     Ju mer han fnissar, ju mer vill han döda.
     Någon borde dödat idéen till den här filmen.
    
  

NEKRomantik. En Västtysk (mar)dröm. (Edit)

   Nekromantik (1987) är definitivt inget för den äckelmagade. Långt före A Serbian Film (2010) lanserades och extremt tabubelagda och avskyvärda teman så som nekrofili och pedofili fann vägen in i skräckfilm, fanns alltså föregångaren Nekromantik.
   Jag brukar i allmänhet förespråka censurfri film, men i fallet A Serbian Film är jag glad att man infört den censur som gjorts. Med andra ord är jag inte någon som kommer att propagera för A Serbian Films spridning då jag tycker att vissa gränser i bör överträdas.

   Åter till Nekromantik.
   Regissören Jörg Buttgereit lyckas med konststycket att äckla, om det råder det inga tvivel.

Nekromantik: Gore eller Art cinema?

Som skräckfilm är Nekromantik makalös, vedervärdig, skrämmande och lever upp till den kultstatus som den trots allt fått i skräckfilmskretsar.
Jag är dock tveksam till den diskussion som pågått kring huruvida Nekromantik kan klassas som en "art house film" eller ej.
Visst, filmens musik, en repetativ pianomelodi i i dur, skapar en enormt perverterad atmosfär tillsammans med det extremt grafiska, och sexuella, våld som filmen uppvisar.
Men är det tillräckligt för att klassa Nekromantik som en konstfilm?
Kanske, kanske inte.

   Handlingen i Nekromantik kretsar, som ni redan har förstått, kring temat nekrofili.
   Som åskådare får man följa det tyska paret Rob och Betty, två minst sagt udda karaktärer. De båda har en ohälsosam fascination för döden och utövar nekrofili i diverse former dagligdags.
   Manuset är inte det starkaste, men en film som Nekromantik blir knappast lidande av sådana petitesser. Jörg Buttgereit får med sin regi filmen dit han vill och har med det skrivit in sig i filmhistorien som en skräckfilmens mest kontroversiella regissörer.
   Den krävs mer av en skräckfilm än att bara visa sex med ruttnande lik och slakt av diverse smådjur, och det är där Buttgereits regi kommer in.
   De udda greppen tillsammans med det minimalistiska soundtracket gör Nekromantik, eller NEKromantik som den oftare betecknas som, till en filmupplevelse som dröjer kvar länge.
Kanske för alltid.

Gore; Blod och inälvor

   Vad är egentligen Gore?

Historiens första splatterfilm, Blood Feast.

Tja, gör man en snabb eftersökning så kan det vara allt ifrån verbet Gore vilket betyder spetsning av ett djurs horn.
Eller kanske termen Kensington Gore, vilket är ett slangyttryck för teaterblod. Det är kanske den sistnämnda termen vi skräckfilmsnördar kan relatera mest till när vi pratar om Gore.
   De flesta av oss använder termen Gore för subgenren Splatter, som dök upp under sextiotalet genom Herschell Gordon Lewis i hans Blood Feast (1963), och som gjorts allmänt känd genom filmbolaget Troma och filmer som Terror Firmer (1999), The Toxic Avenger (1984) och Class of Nukem' High (1986). Även om den kanske mest kända splatterfilmen skapades av en man som blivit en utav Hollywoods största regissörer, nämligen Peter Jackson.
Hans Braindead/ Dead Alive (1992), nådde ut till även de som är oinsatta och vanligtvis ointresserade av splatterfilm.
   Hur kan vi då beskriva termen Gore utan att avslöja för mycket om splatterfilmens historia? (Något jag planerar för ett kommande "subgenre-i-fokus-inlägg".)

Braindead, eller Dead Alive.

   Jag skulle vilja hålla det hela så enkelt som att beskriva termen Gore, eller Gore Films, som en skräckfilm där man avsiktligt fokuserar på det grafiska våldet. Kort och gott en skräckfilm där blod, inälvor och extremt våld hålls i fokus på ett sådant vis att det görs oumbärligt för handlingen.
   Kanske inte något som ger en filmskapare en Oscarsnominering, utan underhållningsvåld för den magstarka åskådaren av det mer extrema slaget.

Beyond, Two Souls.

   Det nya spelet Beyond, Two Souls verkar minst sagt lovande.
   Spelet kretsar kring Jodie, spelad av Ellen Page, (Juno, The East). Jodie är en flicka som har telekinetiska förmågor och kan manipulera ting såväl som människor.
Hon har en nära kontakt med en övernaturlig entitet som kallas Aiden.
   Efter en olycka där Aiden nästan dödar ett barn, söker Jodies föräldrar hjälp för att få bukt med hennes förmågor.
Det leder dem till Nathan, spelad av Willem Dafoe (Antichrist, Spiderman).
Jodie lämnas med Nathan som leder forskningar inom området för parapsykologi. Därifrån leds man genom en icke-linjär historia där Jodie står i centrum för handlingen.
   Spelet är utvecklat av det franska företaget Quantic Dream, som också står bakom det exellenta spelet Heavy Rain (2010) och är således likt sin föregångare i det att alla beslut du tar påverkar den framtida handlingen.
   Jag har själv inte börjat spela Beyond, Two Souls än, men det är på min to-do-list.
Ni kan förvänta er en uppföljning på detta inlägg!

Han gav hockeymasken ett ansikte: Jason Vorhees.

   Jason Vorhees är känd som Friday the 13th-seriens hockeymasksbärande antagonist, och har sannerligen fått utstå en hel del i sitt miserabla liv.
Att känna någon sympati med honom är emellertid svårt då Jason frenetiskt slaktar ungdomar på löpande band. Den sympati man skulle kunna motivera är väl i så fall teorin om att Jasons mördande bottnar i en ilska över de omoraliska handlingar som utfördes av de som gjorde sig skyldiga till hans död som barn. Den påstådda drunkningen verkar dock inte ha tagit livet av Jason som barn då han lever en eremits liv, samt söker hämnd för sin mors halshuggning. ( Se Friday the 13th, 1980 ). Men dött har han gjort. Flera gånger om till och med, men ändå finner Jason alltid nya vägar tillbaka till livet och sitt hämndlystna leverne.
   Historien om Jason Vorhees börjar alltså med att hans mor vill hämnas sin sons död, en drunkningsolycka som skedde till följd av slarv från ledarna på lägret "Camp Crystal".
Mrs. Vorhees är alltså antagonist i den första filmen, innan Jason tar över den rollen i Friday the 13th Part 2 (1981).
   Hockeymasken som har blivit en symbol för Jasons person och Friday the 13th-serien dyker upp först i den tredje installationen när Jason tar masken ifrån ett offer. I den andra filmen döljs nämligen ansiktet av en påse, något som jag har tagit upp i ett tidigare inlägg.
   Att Jason har råkat ut för det mesta kan den som har sett alla filmerna skriva under på. Utan att förstöra för mycket för den som ännu inte har sett någon film ur serien så vill jag fortfarande ge några exempel på hemskheter som har drabbat vår käre antagonist.
Jason har fått en yxa i huvudet, blivit fastkedjad på botten av Crystal Lake, blivit täckt av radioaktivt avfall, knivskuren och neddragen i helvetet och mycket, mycket mer.
   Trots att flera filmslut definitivt visat sekvenser där Jason tagits av daga, fortsätter han ändå komma tillbaka.
   Det finns tolv filmer där vi får skåda Jason Vorhees, men någonting säger mig att vi fortfarande inte har sett det sista av vår maskklädda vän.
   För visst kommer det alltid att vara så som Alice Cooper sjunger till Friday the 13th Part 6 (1986) : "He's back, the man behind the mask"!

Subgenre i Fokus: Zombiefilmen.

   De senaste åren har vi matats med zombies från höger och vänster och i alla dess former. Den senaste i ordningen, av internationella succéer det vill säga, är World War Z (2013) där en utveckling av den klassiska zombien har skett. Baserad på Max Brooks bok med samma namn fick hade filmen en stark genomslagskraft i biosalongerna.
   Men hur ser egentligen zombiefilmens historia ut och vilket är dess ursprung?
Låt mig bena en aning i detta och samtidigt hålla mig någorlunda kortfattad.

   White Zombie (1932), som baserades på William Seabrooks bok, är allmänt erkänd som den första zombiefilmen. Men det handlar inte om zombies som vi känner dem idag, utan om människor i ett transliknande tillstånd som ett resultat av Voodo.
Även om filmen gjorde en bra vinst för att vara en oberoende film, så hamnade den i skuggan utav andra skräckfilmer som producerats i samma veva. Kritiken mot White Zombie har ofta handlat om de bristande skådespelarinsatserna, men har också hyllats för sin kusliga atmosfär.
En av dåtidens största stjärnor inom skräcken, Bela Lugosi (1882-1956), har rollen som antagonisten och Voodoprästen Legendre.
   White Zombie's voodo- och zombietema återkom senare i filmer som uppföljaren Revolt of the Zombies (1936), King of the Zombies (1941) och I Walked with a Zombie (1943).

   Zombiefilmen så som vi känner den idag, gjorde sig ett namn genom George A. Romeros Night of the Living Dead (1968). Där hittar vi alla de inslag som känns typiska för en zombiefilm där människor återvänt från döden,, utan samvete eller reson, och med en ständig hunger för människokött.
I Return of the Living Dead (1985) har man valt att låta de odöda fokusera på färsk människohjärna som basföda, med karaktären Tarman skrikandes efter "Braaaiiins".
   Som jag skrivit i tidigare inlägg så finns det ju en del undantag också, mest noterbart i karaktären Bub från Day of the Dead (1985), som intresserar sig mer för prylar han minns från sitt tidigare liv, än för människokött.

   Där Romeros, och den klassiska skräckfilmens zombies, var långsamma och farliga i stora grupper har genren fått en utveckling i form av springande och hoppande zombies. Utvecklingen började framför allt att märkas i nyinspelningen av Dawn of the Dead (2004), där en enskild zombie kan utgöra ett enormt hot.
   Vi har sedan fått följa denna "trend" i flertalet zombiefilmer så som 28 Days Later (2002), House of the Dead (2003) och World War Z.

   Under 2000-talet har även flertalet Zombie-komedier sett dagens ljus och där bör man nämna Shaun of the Dead (2004), Dead Snow (2009) och Zombieland (2009).
   Shaun of the Dead är en personlig favorit då man återfinner en hel del skämt och gliringar riktade mot de klassiska zombiefilmerna.

   Att skriva ett kortfattat inlägg om mina favoritgenre Zombiefilm är inte lätt, men jag hoppas ha åstadkommit en någorlunda informativ och överskådlig sammanfattning av genren.
   Nu är det bara att hugga in på valfri zombierulle!

George "A fucking genius" Romero

   Tanken var ju att lördagar skulle vigas åt personligheter länkade till skräckfilmsbranschen, men då jag befunnit mig i huvudstaden under helgen så hann jag helt enkelt inte skriva ett ordentligt inlägg igår. Därför utgår söndagens mer analyserande inlägg och ersätts med ett mindre personporträtt.

   Den person som vill titulera sig skräckfilmsfantast kan inte ha undgått att stöta på namnet George A. Romero, zombiefilmens gudfader. Det finns ingen annan vars filmskapande har haft sådant inflytande på genren, eller kanske skräckfilm överhuvudtaget.

   George föddes i New York 1940 och började sin karriär inom filmindustrin under tidigt sextiotal med att regissera reklamfilmer. Det var tack vare en reklamfilm, där en person tar bort sina tonsiller, som Romero fick diverse idéer till olika skräckfilmer.
   Tillsammans med några vänner startade George produktionsbolaget Image Ten Productions, som sedermera kom att stå bakom en av skräckfilmens största kultklassiker Night of the Living Dead (1968).

George A. Romero i goda vänner lag.

Romero regisserade Night of the Living Dead, men manuset skrevs tillsammans med John A. Russo.
   Efter att skrivit och regisserat ett fåtal filmer, där våldsamma The Crazies (1973) och vampyrflirtande Martin (1977) bör nämnas, återvände Romero till Zombiegenren med Dawn of the Dead (1978). Filmen hade en budget på runt 500.000 dollar, men spelade in cirka 55 miljoner dollar världen runt och har efterhand roffat åt sig en topplacering inom skräckens kultklassiker.
   Knightriders (1981) och succén Creepshow (1982, som skrev av Stephen King, utkom på marknaden innan det var dags för nästa zombiefilm, min personliga favorit, Day of the Dead (1985).
   Även om Romero utan tvekan är den mest inflytelserika filmskaparen inom just zombiefilmen skulle det dröja tjugo år innan nästa installation i "Dead-filmerna" skulle komma, nämligen Land of the Dead (2005). Den förde med sig independentrullen Diary of the Dead (2008), den första independentfilmen George regisserat på mycket länge, och Survival of the Dead (2009).
   Romeros filmer har ofta ett samhällssatiriskt förhållningssätt, som kritiken mot vårt konsumtionssamhälle i Dawn of the Dead och klasskonflikterna i Land of the Dead och även Day of the Dead.
   Jag vill gärna skriva mer utförligt om Romeros zombiefilmsarv, men jag får viga ett separat inlägg åt detta där jag kan grotta ner mig ordentligt.

En spricka i schemat

  Då jag är upptagen i helgen blir skrivandet lidande, i alla fall idag. Jag får återkomma med ett starkare inlägg i morgon.

   Jag såg dock att Fright Rags anser att idag är den officiella Silver Bullet-dagen. Act accordingly.

Fredagsmys: Den första Slasher-satiren.

   Äntligen är arbetsveckan slut och fredagsmyset kan börja när som helst. Varför inte inleda helgen med en gammal klassiker, mer rolig än skrämmande, nämligen Student Bodies (1981).
   Student Bodies var den första filmen som gjorde satir på Slashergenren. Filmer som Halloween, Friday the 13th och Prom Night är några exempel.
   Handlingen cirkulerar kring mördaren som kallas "The Breather" av rätt självklara skäl, och som iakttar och mördar kvinnliga studenter. Vi får även se manliga offer som tas av daga genom att, levande, läggas i sopsäckar.
De kvinnliga studenter mördas med så originella ting som häftklamror och tavelsudd.
   Lite roligt är det även med den "body count" som dyker upp i bild efter varje mord.
   Visst har det gjorts både roligare och mer stilfulla skräcksatirer, men Student Bodies var i alla fall först.

Thanatomorphose: Fokus på en vacker förruttnelse.

   Thanatomorphose (2012), som på franska betyder ungefär ”de synliga tecknen av en organisms sönderfall orsakade av döden”, är ingen enkel film. Där den stora massan kan välja att se filmen som ännu en splatterfilm med minimal budget, kan den intresserade välja en annan väg och låta sig ledas in på en stig som kan vara mer samhällskritisk än vad första anblicken ger sken av.
Det märks att regissören Falardeau vill väcka tankar kring sexualitet under den blodiga ytan, men det kan nog vara lätt att se förbi det och fokusera på den låga budgetens inflytande på specialeffekter.
   Men det är i Falardeau och skådespelerskan Èmile Beaudry som filmens talanger finns, där Beaudry gör en lysande gestaltning av huvudkaraktären.

   Vad handlar då Thanatomorphose om?
Filmen uppvisar en mängd mörka sidor av människan, där en kvinna lever i ett förhållande som är destruktivt såväl fysiskt som psykiskt. Med en pojkvän som knappt bryr sig om henne, utan bara kommer över för att ha sex, pockar melankolin på och visar kvinnans skörhet och miserabla livssituation.
Det blir inte bättre när kvinnan en morgon vaknar och upptäcker blåmärken på kroppen. I takt med att hennes blåmärken växer sig större, verkar också en reva i tapeten ovanför hennes säng bli större för att visa på ännu mer symbolik i förfallet.
Det som drabbar kvinnan är att hennes kropp börjat ruttna från insidan, och istället för att gå till en läkare väljer hon att isolera sig och täcker för fönster.
De försök hon gör för att hålla ihop sin kropp fungerar inte och en kamp mot både kropp och själ.

   Det är som sagt lätt att se Thanatomorphose som en billig splatterfilm, men jag tycker verkligen att den är värd en chans.
Birollerna må lämna mycket åt fantasin och effekterna görs blurriga och dunkla för att dölja den minimala budgeten, men Beaudrys skådespel tillsammans med den klaustrofobiska atmosfär som Falardeau skapat, gör att filmen berör.
   Jag finner en del likheter med den fjärde filmen i den japanska Guinea Pig-serien, Mermaid in a Manhole (1988). Båda filmerna visualiserar ångest och melankoli i form av en pågående förruttnelseprocess. Även om Mermaid in a Manhole inte har samma ambitioner, eller når upp till samma klass som Thanatomorphose så rekommenderar jag den till den som får mersmak och inte får nog av "Body Horror".
   Men för att summera så tycker jag att Thanatomorphose är värd en ärlig chans.

Konfrontationen med skräcken.

   En skräckfilm är ju ingen skräckfilm om inte en fara i någon form existerar. Men vad jag har funderat på under min arbetsdag är hur mötet med faran brukar se ut i en skräckfilm. Hur byggs den upp och hur ser klimax sedan ut?
   För åskådaren byggs oftast förväntningar på den kommande skräcken upp tidigt i filmen då suggestiva, mörka miljöer omsluter huvudkaraktären. The Fog (1980), med genrens Scream Queen nummer ett, Jamie Lee Curtis, är ett bra exempel på den miljö som omsluter huvudkaraktärerna redan från början.
   I andra fall behöver det inte vara ett mörkt landskap som vittnar om en stundande fara, utan en bakgrundshistoria som målas upp för åskadaren. Som i Friday the 13th (1980) till exempel, där historien om den drunknade Jason Vorhees är grunden till den efterföljande skräcken.
Ett annat intressant exempel är Scream (1996), där motivet för mördandet länge är dolt och filmen sällar sig till "Whodunit-sidan" av Slashergenren. Men det ska vi komma till senare.
   Huvudpersonerna är för det mesta ovetandes om mördaren, eller den ondska som senare kommer att slå till. När sedan mötet med det okända inträffar förändras protagonisten och hans, eller hennes, världsbild kastas om.
   Att de flesta skräckfilmer, och nu tenderar jag att fokusera mer på Slasher, ofta utspelar sig på en isolerad plats så som en ö, eller mindre stad, gör att mördaren kan jobba relativt ostörd.
Platsen är också viktig för filmens klimax, eller protagonistens avgörande möte med antagonisten, då en isolerad plats ger utrymme för filmskaparen att begränsa eventuella flyktvägar, med mera.
   Vad jag menar är att slutstriden tenderar att utspelas i ett nästan klaustrofobiskt utrymme, så som en källare, en stuga eller någon liknande plats där huvudkaraktären tvingas göra upp med ondskan.

Ghostface från Scream.

   Det finns ofta två sätt att bygga en Slasherfilm på. Antingen ges åskådaren information om mördaren från första stund, som i Halloween (1978), där man vet att Michael Myers är antagonist.
Eller så sällar sig filmen till skaran av "Whodunit-filmer", så som ovan nämnda Scream där åskådaren lever i ovisshet fram till slutet där motivet avslöjas med en twist.
   Man kan diskutera skräckfilmens konfrontation med faran i all evighet, men jag har försökt att hålla mig kortfattad. På gott och ont.
  

Får tacka frugan för den läckra Twin Peaks-tröjan! Känns skönt att bära runt på världens bästa TV-serie!

Tre, lite udda mördare.

   Inom Slasherfilmen, eller high school-skräck brukar ofta mördaren gestaltas som ett riktigt psykfall. Någon som är socialt handikappad och helt enkelt har ballat ur.
   I andra fall kan mördarna skilja sig avsevärt från majoriteten..

• Jultomten i Santa's Slay (2005)
     Den forne Wrestlingstjärnan Goldberg spelar den ondskefulle tomten som egentligen visar sig vara en demon. Demonen förlorade tydligen ett vad med en ängel och tvingas vara snäll och dela ut paket till alla barn.
  Tyvärr visar ju tomten sitt rätta jag när vadet har gått ut.
     Varken otäck eller rolig egentligen. Lite kul att tomten har sin egen "Hell-Deer" dock.
• Dolly i Dolly Dearest(1991)
     Efter succén med Onda Dockan, eller Child's Play (1988) som den egentligen heter, var det givet att en ny subgenre var på frammarch; "Doll Killer".
  Som alltid med kopior så tenderar kvaliteten att varierar kraftigt. Dolly Dearest var förmodligen en utav de sämsta inom genren med en pinsamt skriven dialog, och med en besatt docka i form av Dolly som visar sig vara relativt enkel att ta död på. Att skjuta en besatt docka är tydligen det som krävs för att bli kvitt hemskheterna. Pinsamt.
• Belial Bradley i Basket Case (1982)
     Lågbudgetrysaren Basket Case innehöll förutom de taskigt gjorda stop-motion-scenerna, en lite udda mördare/antagonist i form av Belial Bradley.
     Belial och hans bror Doug är siamesiska tvillingar som ofrivilligt skildes åt under tveksamma förhållanden av några läkare.
  Anledningen till ingreppet var Belials missbildning där hans kropp egentligen består av en klump med en stor, kloliknande hand. Belial kan inte heller prata utan kommunicerar med sin bror genom telepati.
     Hur som helst tog operationen hårt på Belial, som nu bor i en korg under beskydd av sin bror. Tillsammans beger de sig till New York för att hämnas på de läkare som skilde dem åt.
     Basket Case är en hygglig idé som kunde blivit riktigt skrämmande om effekterna varit bättre.
     Fick två minst sagt underliga uppföljare.
    
    

Intervjuer om blod, snusk och andra hemskheter.

   Har bestämt mig för att involvera fler intervjuer i bloggen, något som jag känner kan vara mer intressant för alla. Jag har hjärnstormat lite kring vad för slags personer jag vill intervjua och det har blivit en rätt så gedigen lista redan nu.
   Jag ska kanske inte avslöja för mycket, men jag hoppas på att få diskutera skräckfilm med en, för de inbitna skräckfansen, kultförklarad Scream Queen.
   Hoppas även på att få uppdatera Oh Lovely Gore med en annan intervju redan i veckan, så håll ögonen öppna!

Subgenre i fokus: Rape & Revenge.

   Rape & Revenge är en minst sagt kontroversiell subgenre som fick sitt stora genomslag på sjuttiotalet med filmer som The Last House on the Left (1972) och I Spit on Your Grave (1978).
Det skall tilläggas att Ingmar Bergman Jungfrukällan (1960) ofta räknas som den första filmen inom Rape & Revenge.
   Filmerna inom genren brukar oftast delas upp i tre akter, där den första akten består av att protagonisten blir våldtagen, ofta av en grupp, och lämnas åt sitt öde. I akt två rehabiliterar huvudkaraktären sig själv, och i den tredje och sista akten får vi följa kvinnan när hon hämnas på den, eller de, som våldtagit henne.
   I vissa filmer dör kvinnan till följd av våldtäkten/misshandeln och en, eller flera familjemedlemmar blir de som hämnas offret.
Exempel på det hittar vi i filmer som Jungfrukällan och The Last House on the Left.Jag säger kvinnan då det i de allra flesta fall är det kvinnliga könet som faller offer för övergreppen. Detta har i sin tur lett till diskussion kring huruvida Rape & Revenge bör ses som en feministisk subgenre eller inte.
Alexandra Heller-Nicholas har skrivit boken Rape & Revenge Films: a Critical Study, där hon diskuterar det problem som kan uppstå med genren i det att fokus tas från kvinnans våldtäkt, och istället flyttas till en skarp fokusering på den våldsamma hämnden. Hon menar således att de psykiska, eller fysiska, åkommor som protagonisten kan komma att lida av till följd av våldtäkten, hamnar i skymundan av den våldsskildring som hämndakten för med sig.

   Rape & Revenge har blivit en subgenre starkt förknippad till skräckfilm, men även mer kommersiella filmer kan räknas till genren.
Några av dem är Män som Hatar Kvinnor (2009), Kill Bill (2003) och Hard Candy (2005). den sistnämnda med en ung Ellen Page (Juno/The East) i huvudrollen.
   I sammanhanget bör man även nämna Irreversible (2002) som skiljer sig från genren i övrigt då den kronologiska ordningen omkastas i filmen och man börjar från slutet så att säga.

The Walking Dead: 30 Days Without an Accident.

   Äntligen!
Igår sändes det första avsnittet i fjärde säsongen av AMCs The Walking Dead, och som ett gigantiskt zombiefan så är detta något jag kommer att vila ögonen på ikväll.
   Har du inte sett The Walking Dead och är intresserad av zombies så är ju serien ett måste. Påkostad survival horror som bygger på serieböckerna med samma namn.
   Är du ett skräckfan lär du inte bli besviken.

Scream Queens

   Scream Queen är ett begrepp som syftar till en skådespelerska som, genom att medverka i flertalet skräckfilmer, skaffat sig ett starkt band till genren. Ej att förväxla med begreppet The final girl som syftar till den överlevande karaktär som en skådespelerska gestaltar i en skräckfilm.
   Scream Queens är på intet vis något som endast förknippas med den moderna skräckfilmen utan var något som användes flitigt även under stumfilmseran. 
Då en Scream Queen från början var detsamma som en dam-i-nöd, har karaktärerna utvecklats och blivit mer än en kvinna som skriker och försöker undkomma förövaren samtidigt som hon ska se så bra ut som möjligt.
   Den kanske bäst kända av alla Scream Queens är Jamie Lee Curtis, som man till och med refererat till som "The ultimate scream queen". 

En av 2000-talets största Scream Queens, Sherri Moon Zombie

Curtis gjorde sin första filmroll som Laurie i Halloween (1978), en roll där hon även ger ansikte åt the final girl och därmed krossar den stereotypa bilden av hur en Scream queen förväntas agera. Man skulle kunna säga att Curtis banade väg för en mer modern version utav en Scream queen. Någon som, trots sin rädsla, trotsar faran och tillintetgör ondskan.
   Under åttiotalet nämns Linnea Quigley som en av Curtis efterföljare då hon gjorde sig känd genom filmer som Return of the living dead (1985) och night of the demons (1988).
   Nittiotalet i sin tur gav oss bland annat Scream's Neve Campbell och den oberoende filmstudion Troma's Debbie Rochon.
Den sistnämnda vann även Draculina Magazine's omröstning "Scream queen of the decade".
   Under 2000-talet har vi fått stifta bekantskap med en ny våg av Scream queens där Sherri Moon Zombie, hustru till regissören Rob Zombie, har gjort sig känd genom roller i filmer som "House of 1000 corpses (2003) och Lords of Salem (2012).
Sist, men absolut inte minst, vill jag nämna Danielle Harris, som gjorde intåg i skräckfilmens värld redan som ung flicka i Halloween 4: The Return of Michael Myers (1988) och Halloween 5: The Revenge of Michael Myers (1989). Hon har även haft roller i de båda nyinspelningarna av Halloween, samt Hatchet 2 (2010) och Hatchet 3 (2013), vilket har gjort att hon kallas för "Horror's reigning Scream queen".
   Vi kommer säkerligen att få stifta bekantskap med mängder av nya Scream queens, och förhoppningsvis fortsätter karaktärerna att utvecklas i motsatt riktning från damsel-in-distress-roller.

Våld,skräck och organisering

   ´Jag har funderat lite på hur framtiden för bloggen ska se ut och kommit fram till att jag behöver en rejäl strukturering.
   Varje dag kommer att ha ett särskilt tema, dels för att läsarna lättare kan hålla uppe intresset för bloggen när inläggen blir mer kvalitativa, och dels för min egen del. Det blir helt enkelt lättare att bygga en bra och intressant blogg om jag organiserar mig bättre.
   Jag har ännu inte bestämt en exakt ordning eller tema för var dag, men mina tankar kring det hela ser ut ungefär så här i dagsläget:

• Måndag - Här kommer jag att fokusera på subgenrer till skräckfilmen.
• Tisdag - Fokus på skräckfilmens antagonister.
• Onsdag - Fokus på dramaturgi, effekter, med mera inom skräckfilmen.
• Torsdag - Fokus på enskilda filmer.
• Fredag - En mer komisk vinkel på skräckfilmen. Kuriosa eller udda jämförelser.
• Lördag - Fokus på enskilda personer inom skräckfilmen.
• Söndag - Diskussioner kring olika teman och begrepp inom skräckfilmen.

The Godfather of gore, Lucio Fulci

Lucio Fulci. (1927-1996)

   Lucio Fulci (1927-1996) är kanske mest känd för sina blodiga verk, så som Zombie Flesh Eaters (1979) och The Beyond (1981). Det är tack vare de verken som han belönades med epitetet "The Godfather of gore", en titel han delar tillsammans med splatterfilmens fader Herschell Gordon Lewis.
   Även om Fulci regisserade så vida genrer som zombiefilm, western och komedi, så är det just zombiefilmerna, och skräcken, som har gjort honom odödlig i filmhistorien.
   Karriären som regissör började på sextiotalet med diverse komedier, innan Fulci 1969 regisserade den kontroversiella thrillern A lizard in a woman's skin. Filmen ledde till åtal mot Fulci för djurplågeri då flera scener visar upp flådda hundar som som misstogs för riktiga hundar. Dock frikändes han efter att det klargjorts att hundarna var tillverkade.
   Även om A lizard in a woman's skin innehöll en del otäckheter så var det med Don't torture a duckling (1972) som Lucio Fulcis, nu mera, välkända blodigheter fick större utrymme och gjorde honom ökänd i hemlandet Italien.
   1979 var året då det verkligen tog fart internationellt med filmen Zombie Flesh Eaters, eller Zombie 2 som den också fick heta. Den lanserades som en inofficiell uppföljare till Romeros Dawn of the dead (1978) och markerade starten för Fulcis storhetstid.
De mest kända Fulcifilmerna från den perioden är Zombie 2 (1979), City of the living dead (1980), The Beyond (1981), The House by the cemetery (1981), och The New York Ripper (1982).

Det är under den perioden, mellan åren 1979 och 1983, som jag anser att Fulci var som störst och mest inflytelserik. Med sina, för tiden, extremt våldsamma och blodiga skildringar, gärna med maskätna zombies, lämnade han ett avtryck som fått alla efterkommande filmskapare att sukta efter just den typiska Fulci-känslan. En känsla av att domedagen är nära, att hoppet nästan är ute, och att allt kommer att bli så fruktansvärt mycket värre innan det blir bättre.

   Lite allmänt surfande en lördagseftermiddag kan leda en till de mest oväntade saker.
   Känner du att du har för mycket pengar i plånboken, eller kanske bara saknar det där lilla extra?
Varför inte köpa en vacker, blodig yxa från Horror Merch Store?
   Kanske kan detta koras till det mest onödiga köpet i helgen.

Fredagsfrågan: Vem är din Final Girl-favorit?

Omröstningen Fredagsfrågan: Vem är din "Final Girl"-favorit? finns på fnul.se...
Engagera de som läser din blogg! (Det är gratis och ingen registrering krävs)

Fridays Final Girls. (Edit.)

   The Final Girl är ett begrepp som man framför allt förknippar med den moderna skräckfilmen, (1970-tal och framåt.) och som syftar till den flicka/kvinna som lyckas övervinna sin rädsla och överlistar mördaren.
Begreppet lär ha blivit myntat av Carol J. Clover, författare till boken Men, women and chainsaws: Gender in the modern horror film (1992).
   The Final Girl förekommer i en otalig mängd skräckfilmer, men de kanske mest kända är nog Halloween (1978), Alien (1979, Scream (1996), Hellraiser (1987), The Texas chainsaw massacre (1974), samt Resident Evil (2002).

Jamie Lee Curtis som The final girl i Halloween.

   Protagonisten i dessa filmer byggs ofta upp till den orädda hjältinnan genom en mängd prövningar och tvivlar ofta på sin förmåga att kunna hantera de situationer hon ställs inför. Det är således inte många skräckfilmer där protagonisten är en självklar hjältinna från första början.
   I de allra flesta fall, så som Laurie från Halloween eller Kirsty från Hellraiser, gestaltas den kommande hjältinnan som en oskuldsfull, godhjärtad ung kvinna. Till skillnad från Lauries vänner som visar sig mer sexuellt aktiva och lössläppta.
I och med Lauries och Kirstys oskyldiga intryck för man därmed in en viss moralisk anspelning i det hela. Det lönar sig att vara oskuldsfull, osjälvisk och eftertänksam.
   Å ena sidan kan man hävda att den sortens protagonist känns stereotyp och gammaldags, å andra sidan skulle man kunna påstå att skräckfilmen är mer feministisk än många andra filmgenrer i det att The final girl visar sig mer mogen, behärskad och intelligent än många andra kvinnliga filmkaraktärer.
Jag ska dock inte ge mig in i någon politisk debatt om vilken film som är mest jämnställd, då det inte är det som är meningen med inlägget.
   Det ska även sägas att det finns variationer i de karaktärer som man kan betrakta som en Final girl.
I de mer klassiska skräckfilmerna, där det var otänkbart att hjältinnan skulle kunna ha sex och sedan fortsätta vara the final girl (Sex=död, helt enkelt.), har det smugit sig in en viss förändring.
De främsta exemplet på detta finns att hitta i Sidney från Scream, som bryter det stereotypa tänket kring en final girl genom att, strax innan den slutgiltiga konfrontationen, ha sex med sin pojkvän.
Även Buffy från serien Buffy the vampire slayer (1997-2003) är ett starkt exempel på den hjältinna som inte nödvändigtvis behöver gestaltas som en perfekt och duktig flicka.

   Edit: I all min enfald höll jag på att glömma I Spit on your grave (1978).
Filmen tillhör den kontroversiella, och på sjuttiotalet populära, subgenren "Rape & Revenge" som jag tänker ta upp vidare i måndagens kommande inlägg.
   Författarinnan Jennifer faller offer för en grov gruppvåldtäkt, lyckas överleva och blir fast besluten att hämnas på de hänsynslösa förövarna. 
   Då jag tänker ta upp filmen mer i ett senare inlägg vill jag inte säga mycket mer än att I spit on your grave med en ypperlig final girl.

Thursday Throwdown: Tre (o)lustiga skräckfilmstitlar.

   Det finns en del filmtitlar som är riktigt bra, sen finns det de där filmtitlarna där man varken vet om man ska skratta eller gråta.
Under de år då jag förkovrat mig i skräckfilm har jag trillat över hur många usla titlar som helst, och kanske kommer detta vara ett fortsatt tema, men ikväll får ni hålla till godo med tre filmtitlar som verkligen inte håller måttet. Annat än för ett gott skratt, det vill säga.

• Microwave Massacre (1983)
     I en tid då microvågsugnen börjat vinna mark på allvar kom det kanske inte som någon överraskning när Microwave Massacre dök upp på marknaden.
     I filmen får man följa Donald, som tröttnat på sin fru, och när han en kväll kommer hem full gör han sig skyldig till mord. Efter att ha styckat sin fru och av ren slump stoppat hennes ena hand i den nyligen inköpta micron upptäcker Donald en sak; människokött är mumsigt när det lagas i en microvågsugn.
  Filmen följer sedan Donalds jakt på nytt, yngre kött som faller offer för micromördaren.
     Att Microwave Massacre vill ta plats i historien som tidernas sämsta skräckfilm vet jag inte om jag håller med om. Det finns trots allt en hel del att välja på.
  
• Surf Nazis Must Die (1987)
     En titel som faktiskt fångade mitt och mina polares intresse när vi hängde i den lokala videobutiken en kväll, letandes efter en grisig skräckfilm att spendera kvällen framför. Så helt misslyckad är titeln kanske inte ändå.
     Handlingen är ju minst sagt innovativ även den.
     Ett gäng nynazister har tagit kontroll över en strand och spenderar dagarna med att terroriserar surfare.
  Men när nazisterna dödar en ung man vid namn Leroy så svär Leroys mamma att hon ska hämnas på sonens mördare.
  Beväpnad med pistoler och granater lämnar hon äldreboendet och ger sig ut för att "ta hand om" nazisterna.
     Filmen vann inte en Oscar för bästa film 1987.
   
• Three on a Meathook (1972)
     Titeln syftar till tre av fyra flickor som dödas av en avlägset boende galning. Som vanligt när det gäller många skräckfilmer så blir tjejernas tänkta campande vid sjön inte som de tänkt sig.
     Filmen sägs vara löst baserad på mördaren och gravskändaren Ed Geins liv.
     Titeln låg det dock inte mycket arbete bakom.
  

Skräckfilmens antecipationsteknik.

   Många moderna skräckfilmer, så som Wrong Turn (2003) utgörs av en fara som ständigt är visualiserad. Man vet att monstret, monstren eller de inavlade mördarna är hack i häl på offren hela tiden.
   Något som Halloween (1978) byggde upp var en skräckfilm där antecipationstekniken användes flitigt. Alltså en känsla av en fara, där åskådaren är medveten om hotet från mördaren, medan filmens huvudkaraktär Laurie, inte alls har vetskap om vad som pågår.
Halloweens ondska tar sig form i den psykotiske brodern Michael Myers som suttit inspärrad på mentalsjukhus nära på hela sin uppväxt. Åskådaren luras ofta till att tro att Michael kommer att attackera sina offer, men istället syns han bara stående, iakttagandes sina offer för att sedan, i ett överraskningsmoment, storma fram ur skuggorna.
   Antecipationsteknikens skräcl bygger således inte på Michaels visuella gestaltning, utan på att åskadaren hela tiden bevittnar en antydan om hans närvaro. Man vet dessutom inte vilka hans intentioner är, endast att han är fast besluten att döda alla i sin väg. En stor del av skräcken ligger därmed i mystiken kring Michael Myers och hans person.
   Ofta vaggas även åskadaren in i en falsk trygghet, för att sedan bevittna hur Michaels kvickt dyker upp för en attack. Tittaren tror att Myers är skadad, eller till och med död, och lugnar ner sig för att sedan känna pulsen öka när en oväntad attack kommer.
   Den här tekniken är oftast typisk för Slasherfilmer, där mördaren ofta är psykotisk och oberäknelig. Vi ser även liknande grepp i Friday the 13th (1980), men jag har valt att lyfta fram Halloween då det känns som att den använder greppet tydligast.
   Vad som är mest skrämmande; Antydan om stundande fara eller ren visuell skräck, det lämnar jag till var och en att bedöma.

Lunchunderhållning

   Ett snabbt inlägg såhär i lunchtider. 

   Man behöver inte göra promotion för en film på de sedvanliga visen, något som teamet bakom nyinspelningen av Carrie har tänkt på!

   Titta bara på följande vansinniga hyss:

    http://youtu.be/psrHRHEs8H8

Oh Lovely Gore i bildformat

Följ mig på Instagram: ohlovelygore

Top tre mördare som valt säck istället för valfri otäck mask.

    Slashergenrens bad guy har ofta valt att bära en läskig mask för att dölja sitt anlete i det att morden begåtts. Man skulle kunna tro att det är en svettig process för mördaren att välja ut en passande mask i vilken hen sedan kan påbörja sin mördarturné. Det finns dock de som valt en helt annan väg, nämligen det mest psykotiska man kan tänka sig. En säck.

• Jason Vorhees i Friday the thirteenth part 2 (1981)
     Innan hockeymaskens inträde i filmserien, blev Jason tvungen att bära en säck över huvudet. Något som faktiskt nästan gav mer effekt än den nu kultförklarade hockeymasken.
     Värt att notera är att endast ett hål för det vänstra ögat är utklippt i Jasons säck.
     Scenen där Jason kastar sig genom fönstret har även den blivit en klassiker.
  
• The Phantom Killer i The Town that dreaded sundown (1976)
     Mannen som ständigt lyckas komma undan lagens långa arm.
     Filmen sägs vara baserad på en sann historia där en galning, helt utan motiv, mördar folk i den lilla staden Texarkana.
     Säcken över huvudet är något som känns otroligt viktigt för "the phantom killer", då det egentligen är det som bär upp den läskiga stämningen i denna klassiker.
     En nyinspelning kommer under 2014.
  
• Bagman i Bagman (2008)
     Ett gäng manusförfattare skriver manus om en mördare med en säck över huvudet som mördar en grupp vänner.
     Otäckt? Nej.
     Roligt? Nej.
     Välgjort? Nej.
     Någon form av underhållning får man ändå genom den förbaskade säcken som mördaren valt att bära över huvudet. I övrigt är filmen knappt värd att se.

Subgenre i fokus; Kannibalfilmen.

Cannibal Holocaust är den mest kända filmen i genren.

   Skräckfilm och exploitationfilmer har på ett vis gått hand i hand sedan 1970-talet, där sexploitation blandats med splatter och  mondofilmer, eller "shockumentaries", gjort starka intryck på biopubliken.
   En, i mina ögon, intressant subgenre till hela exploitationindustrin är kannibalfilmerna som började dyka upp i början av sjuttiotalet.
   Kannibalgenren kom att domineras främst av italienska filmskapare, där Umberto Lenzis Il paese del sesso selvaggio (1972), mer känd som The Man From Deep River, markerade början på vad vi idag anser är den riktiga kannibalvågen.
   Filmen innehåller stora mängder realistiskt och brutalt våld, sex samt dödande av djur, något som är gemensamt för i stort sett alla filmer under sjuttiotalets "Cannibal boom".
   Någon som sedan tog över facklan och förde genren vidare var Ruggero Deodato, som genom sin Last Cannibal World (1977) tog vid där Umberto Lenzi slutat med sin Man from deep river.
Last Cannibal World var kanske inte riktigt så grafiskt våldsam som andra filmer i genren, men fick ändå känna av cencurens långa arm, dels för de genuina djuravrättningarna och för de explicita närbilderna på manliga, såväl som kvinnliga könsorgan.
   Deodato skapade sedan "The King of Kings" inom kannibalfilmen genom sin Cannibal Holocaust (1980), vilken också är känd för att ha inspirerat The Blair Witch Project (1999) då båda filmerna sägs bestå av upphittat, äkta material. Filmen rörde verkligen om filmindustrin och blev till och med anklagad för att vara en så kallad "Snuff film" där skådespelarna dödas på riktigt. Anklagelserna ställde dock till det för Deodato och han blev arresterad, misstänkt för mord. Något som ytterligare förvärrade situationen var att skådespelarna hade skrivit på ett kontrakt där de avsäger sig rätten att prata med media under ett år följande filmens premiär. ( För att ytterligare bygga på myten kring filmens äkthet.)
När så väl skådespelarna visade sig lades åtalet mot Deodato ner.
   1980 var även året för Lenzis återkomst till genren med Eaten Alive, en film som blivit känd för sina extrema våldtäktsscener som anses vara starka även för en genre som kannibalfilmen.
Lenzi gjorde även Cannibal Ferox året därpå, som nu blivit kultförklarad, men som kom i en tid där intresset för kannibalfilmer börjat svalna.
   Slutet för genren anses ha kommit 1988 med filmen Natura Contro, en inofficiell uppföljare till Cannibal Holocaust. Filmen gavs till och med titeln Cannibal Holocaust 2 i vissa sammanhang.
   Kannibalgenren är alltså närbesläktad med Mondogenren i och med det att de båda trivs med att porträttera exotiska vanor och kulturer samt extremt grafiskt våld.
   Filmerna visar allt som oftast upp en eller flera civiliserade västerlänningar och deras möte en vilt främmande kannibalstam. Något som man ofta brukar ta upp i detta sammanhang är den smått komiska aspekten att västerlänningarna, som anses vara de som är civiliserade, oftast är de som först använder våld och grymhet gentemot de infödda. Ett smått anti-imperialistiskt budskap kan man påstå.

Har skräcken blivit en tonårsgenre?

   Idag satte jag mig ner och läste lite i Yvonne Lefflers bok Skräck som fiktion och underhållning (Studentlitteratur, 2001) och det slog mig genast hur gammal den känns idag, trots att den utgavs för bara tolv år sedan. Inte för att Yvonne inte har rätt i mycket av det hon skriver, utan mer för att delar av den diskussion som förs i boken känns förlegad och gör att jag vill se en ny facklitterär bok i ämnet. Hade den uppgiften ålagts mig hade jag mer än gärna tackat ja, men för tillfället får jag nöja mig med ännu ett inlägg på bloggen.
   Något som kraftigt diskuteras av Yvonne Leffler är hur skräcken har blivit en tonårsgenre och jag kan inte låta bli att dra på smilbanden när jag läser de kapitel som avhandlar ämnet. Yvonne hävdar att skräckfilmen har fått en sådan roll i samhället att den närmast fungerar som en initiationsrit till vuxenvärlden. Att en grupp med tonåringar som ser skräckfilm tillsammans vågar trots och bryta mot föräldrars normer och därigenom bevisar för kretsen av vänner att man inte längre är ett skrämt litet barn.
   Jag har hört samma argument och diskussion när det ha handlat om hårdrocken. Och om man då väljer att kategorisera skräckfilmen i facket "subkultur", där också hårdrock, punk eller annan alternativ, icke-kommersiell musikgenre får ingå, så säger ju Lefflers ( och många andra) teori att en subkultur är något som tillhör tonåringar och tonåringar allena. Är man då femtio år och fortfarande tittar på skräckfilm, klär sig alternativt och lyssnar på, till exempel, punk så kan man inte vara en sann vuxen, utan ett barn i en vuxens kropp. I min mening blir ju detta ett direkt förakt gentemot allt vad fritt tänkande heter.
   Det är inte bara åsikten att skräckfilm bör ses som tonåring och aldrig mer som upprör mig, utan något som rör upp ännu mer känslor inom mig är de teorier om att skräckfilmstittande i tonåren är viktiga för den "könsrollsetablerande socialisationsprocessen". Två stora ord som i dagens Sverige känns fruktansvärt dammiga och förlegade.
  Vad Leffler, tillsammans med forskare som Dolf Zillman, Rhonda  Gibson och James B. Weaver, menar är att när till exempel en pojkvän och flickvän ser en skräckfilm tillsammans så händer någonting. Pojkvännen lär sig alltså att kontrollera sin fruktan och lär sig uthärda sådant som är skrämmande för att, kort och gott, bli en riktig "karlakarl".
Flickvännen däremot tränar olika sätt för att ge uttryck för sin rädsla. Hon ska alltså fostras till en skör liten kvinna som står bakom sin man.
I övrigt stärker detta även ett förhållande, anser Leffler, då flickvännes uttryckta skräck gör att pojkvännen kan uppskatta skräckfilmen bättre, samtidigt som flickvännens nöje ökar när hon får uttlopp för sina känslor och får tröst av sin pojkvän.
   Jag blir en aning mörkrädd när jag läser kapitlet som avhandlar denna "könsrollsetablerande socialisationsprocess". Vad man, om än fördolt, säger är att kvinnor inte kan njuta av skräckfilm om inte en stor, stark pojkvän sitter bredvid och tröstar.
   Det är så fel på så många olika plan och jag hoppas innerligt att kommande avhandlingar i ämnet inte väljer att gå samma väg.
   Ska man tro på allt som står i Skräck som fiktion och underhållning så bör man inte se skräckfilm om man är över tjugo eller som ensam kvinna.
   Förhoppningsvis är jag inte ensam om att tycka att facklitteraturen som behandlar skräckfilm behöver ett ansiktslyft. Jag kan bara hoppas att vi får se något fräschare på marknaden inom en snar framtid.

Lördagsmys

   Lite lördagsmys signerad det kultiga indiebolaget Troma. Vill definitivt skriva ett ordentligt inlägg om Troma, men tills dess får ni avsmaka en underbar (nåja.) trailer för Terror Firmer (1999). En film i sann Troma-anda så som vi känner den.

Rise of the Zombies

Danny Trejo som en självklar poster boy.

   Rise of the Zombies (2012) är en relativt ny zombiefilm, i alla fall inföll DVD-släppet tidigare i år.
   Filmen handlar om en grupp överlevare som tagit sig till Alcatraz för att komma undan zombieapokalypsen. När sedan Zombies lär sig simma (!) blir de tvugna att hitta andra vägar för att skapa sig en trygg tillvaro.
   Rise of the Zombies är allt annat än en frisk fläkt i genren, men lyckas bättre än en hel del andra, nyare, zombiefilmer. Manuset är bristfälligt och dialogerna känns stundtals oerhört krystade. Det är väl inte direkt så att man förväntar sig att en zombiefilm ska bli nominerad till en Oscar, men i en genre som denna så är efterfrågan på innovativa manus stor, till och med ett måste om man vill sticka ut från övriga dussinfilmer.
   Effekterna och smink håller en högre klass än manuset och regin, vilket gör att underhållningsvärdet stiger en aning.
   Filmen är regisserad av Nick Lyon, som även gjort Zombie Apocalypse (2011), vilken inte heller blev någon större hit bland massorna. Jag skall erkänna att jag oftast är väldigt skeptisk till zombiefilmer som innehåller ordet "zombie" i titeln, med undantag för Zombie Flesh Eaters (1979). Lite av mystiken kring de odöda försvinner lätt om karaktärerna kallar dem för "zombies".
   Dock skall det sägas att Danny Trejo finns med i rollistan. Något som säkert kan locka ett och annat fan till att se Rise of the Zombies.
  

Tre exempel på riktigt usla slut i skräckfilmer.

   Långt ifrån alla skräckfilmer lyckas behålla den kusliga stämningen ända fram till eftertexterna.
   Här kommer tre exempel på filmer som totalt misslyckas med att vara otäcka in i det sista.
   Dock vill jag utfärda en gigantisk Spoiler Alert innan du fortsätter läsa.

I Signs bekämpar man utomjordingar med vatten.

• Signs (2002)
     En film som börjar riktigt bra och behåller en kuslig stämning genom det mesta av filmen, men som senare visar sig ha skräckfilmshistoriens kanske sämsta slut.
     De utomjordingar som invaderat jorden visar sig helt plötsligt vara allergiska mot vatten och således börjar mänskligheten slå tillbaka genom att helt enkelt skvätta vatten på de annars så överlägsna besökarna. Varför valde de ens att invadera jorden från första början när planeten mestadels består av vatten? Besvikelsen som uppstod i mig när slutet uppenbarades går knappt att beskriva i ord.
     Uselt är bara förnamnet.
  
• The Happening (2008)
     Ännu en film signerad M. Night Shyamalan förutom Signs som kvalar in på listan med usla slut. Efter The Happening anslöt jag mig till skaran av människor som anser att herr Shyamalan gjort sig en karriär på dåliga filmslut och genast borde fundera på att byta yrke.
     Precis som Signs så är The Happening riktigt spännande i någon timme eller så, men sen förklaras det att anledningen till massjälvmorden (Vilket ord?) är att växtriket valt att hämnas på mänskligheten genom sina sporer.
     Besvikelsen blir inte riktigt lika stor som i Signs, men inte långt ifrån.
  
• It (1990)
     Baserad på Stephen Kings roman med samma namn så är It faktiskt en riktigt lyckad miniserie i två delar som byggs upp riktigt bra med en lysande Tim Curry i rollen som den osympatiske clownen Pennywise.
     Sen är det ju det där med slutet.
     Filmen, eller miniserien, är en riktigt välgjord filmatisering av boken fram till den sista striden med Pennywise i hans verkliga form som visar sig vara en stor spindeldocka. Besvikelsen till följd av spindeldockan är nästan löjlig och gör att man i stort sett önskar att man kunde radera det ur minnet.
     Inte ett slut som Stephen King kan vara speciellt stolt över.