Skrivkramp

   Det har varit en inaktiv vecka på bloggen. Det har dels att göra med en stress över diverse musikaliska projekt som skall slutföras, och dels att jag har skrivit lite för MMA-siten kimura.se.
   Med det sagt skall jag anstränga mig för att åter vara på banan med informativa och intressanta inlägg.
   Jag vill gärna lägga fokus på fler intervjuer, även om jag har haft problem med att få svar från de intervjuobjekt som jag skickat frågor till. Jag får helt enkelt hoppas på att vinden vänder.
   Nu är det dags att åter vältra mig i tonvis med skräckfilm!

Har du inte sett den än? The Remake of Evil Dead

   Få remakes blir lika bra som originalet, och så var även fallet med Evil Dead (2013). Samtidigt så är filmen en orgie i gore och övervåld och står ut bland många usla skräckfilmer som släppts under året.
   Så har du inte sett den än så måste du genast göra det!

Subgenre i Fokus: Body Horror

   Body Horror, eller biologisk skräck, är en subgenre nära förknippad med förra veckan genre i fokus, New French Extremity. De båda genrerna fokuserar kraftigt på den mänskliga biologin, ofta med en sexuell underton, även om New French Extremity tenderar att vara mer samhällskritisk i sin framtoning.

   Hur beskriver man enklast termen Body Horror då?
Jag skulle vilja påstå att filmer inom genren fokuserar kraftigt på kroppsligt förfall, som i Thanatomorphose (2012), där en kvinnans kropp börjar ruttna från insidan.
Dock behöver det inte just vara förfall som är tema, utan även anatomiska avvikelser, eller lekar, som i The Human Centipede (2010), där tre personer sys samman för att bilda en mänsklig tusenfoting. Två andra exempel på detta är också The Fly (1958), där en man och en fluga genomgår en mutation och flugan får mannens kropp och vice versa, och Re-animator (1985), där en läkare leker Gud med döda kroppar för att skaka liv i dem igen.

   Det finns som sagt otaliga exempel på Body Horror, och många skulle nog hävda att gränsen mellan Body Horror och andra subgenrer är hårfin emellanåt. Varför kan man inte lika gärna räkna in zombiefilmen till Body Horror? Den gränsen suddas närapå ut genom Slither (2006), där utomjordiska parasiter gör människor till deformerade "zombies".
  
   Rädslan för kroppsligt förfall eller mutation ligger djupt rotad i människan och det är nog därför som vi ser alla dessa filmer inom Body Horror.

  

The Sultan of Splatter: Tom Savini

   Tom Savini föddes 1946 i Pittsburgh, Pennsylvania, och är starkt associerad med George A. Romero och hans Dead-epos.
För gemene man ringer det förmodligen inga klockor när man hör namnet Savini, men för oss som har ett genuint intresse för skräckfilm så är han en otroligt viktig personlighet för genrens utveckling och historia. Hans make-up och special-effekter har uppnått kultstatus i har genererat en stark fanskara.
   Savini blev inspirerad till att börja med make-up genom A Man With a Thousand Faces (1957) och började genast träna genom att sminka vänner, såväl som sig själv.
   1969 skickades Tom till Vietnam som fotograf för att dokumentera kriget för arméns räkning. Han har senare sagt att han tvingades bevittna och fotografera otaliga döda och sårade soldater, och att ett sätt att hantera det var genom att föreställa sig allt som specialeffekter.
Tiden i Vietnam gjorde även att Savini irriterade sig på hur make-up och effekter gjordes i skräck- och krigsfilmer och har därför strävat efter att göra så korrekt "gore" som möjligt.
   Även om Tom skådespelat i en mängd filmer, regisserat och agerat stuntman, så är det hans banbrytande make-up som gjort honom känd.
   Genombrottet kom i Romeros Martin (1977), där Savini tillhandahåller en väldigt realistisk scen där handleder skärs upp.

Tom Savini och "Bub" i Day of the Dead (1985).

Året därpå fick Savini en större budget att arbeta med i Dawn of the Dead, en film där hans bitmärken och inälvor gav övriga make-upartister inom branschen något att fundera över.
   Savini fortsatte att skapa realistisk och blodig make-up i filmer som Friday the 13th (1980), Maniac (1980), The Burning (1981) och The Prowler (1981), och fick därigenom smeknamnet "The Sultan of Splatter".
   1985 belönades Tom med en Saturn Award för sin makabra make-up och sina grisiga effekter i Day of the Dead.
   På senare år har vi sett Savini i mindre roller i flertalet filmer, bland annat Planet Terror (2007), och som regissör i, till exempel, The Theatre Bizarre (2011).
   Savini driver även en utbildning i filmmake-up och specialeffekter vid Douglas Education Center i Pennsylvania.