Thanatomorphose: Fokus på en vacker förruttnelse.

   Thanatomorphose (2012), som på franska betyder ungefär ”de synliga tecknen av en organisms sönderfall orsakade av döden”, är ingen enkel film. Där den stora massan kan välja att se filmen som ännu en splatterfilm med minimal budget, kan den intresserade välja en annan väg och låta sig ledas in på en stig som kan vara mer samhällskritisk än vad första anblicken ger sken av.
Det märks att regissören Falardeau vill väcka tankar kring sexualitet under den blodiga ytan, men det kan nog vara lätt att se förbi det och fokusera på den låga budgetens inflytande på specialeffekter.
   Men det är i Falardeau och skådespelerskan Èmile Beaudry som filmens talanger finns, där Beaudry gör en lysande gestaltning av huvudkaraktären.

   Vad handlar då Thanatomorphose om?
Filmen uppvisar en mängd mörka sidor av människan, där en kvinna lever i ett förhållande som är destruktivt såväl fysiskt som psykiskt. Med en pojkvän som knappt bryr sig om henne, utan bara kommer över för att ha sex, pockar melankolin på och visar kvinnans skörhet och miserabla livssituation.
Det blir inte bättre när kvinnan en morgon vaknar och upptäcker blåmärken på kroppen. I takt med att hennes blåmärken växer sig större, verkar också en reva i tapeten ovanför hennes säng bli större för att visa på ännu mer symbolik i förfallet.
Det som drabbar kvinnan är att hennes kropp börjat ruttna från insidan, och istället för att gå till en läkare väljer hon att isolera sig och täcker för fönster.
De försök hon gör för att hålla ihop sin kropp fungerar inte och en kamp mot både kropp och själ.

   Det är som sagt lätt att se Thanatomorphose som en billig splatterfilm, men jag tycker verkligen att den är värd en chans.
Birollerna må lämna mycket åt fantasin och effekterna görs blurriga och dunkla för att dölja den minimala budgeten, men Beaudrys skådespel tillsammans med den klaustrofobiska atmosfär som Falardeau skapat, gör att filmen berör.
   Jag finner en del likheter med den fjärde filmen i den japanska Guinea Pig-serien, Mermaid in a Manhole (1988). Båda filmerna visualiserar ångest och melankoli i form av en pågående förruttnelseprocess. Även om Mermaid in a Manhole inte har samma ambitioner, eller når upp till samma klass som Thanatomorphose så rekommenderar jag den till den som får mersmak och inte får nog av "Body Horror".
   Men för att summera så tycker jag att Thanatomorphose är värd en ärlig chans.