Subgenre i Fokus: Zombiefilmen.

   De senaste åren har vi matats med zombies från höger och vänster och i alla dess former. Den senaste i ordningen, av internationella succéer det vill säga, är World War Z (2013) där en utveckling av den klassiska zombien har skett. Baserad på Max Brooks bok med samma namn fick hade filmen en stark genomslagskraft i biosalongerna.
   Men hur ser egentligen zombiefilmens historia ut och vilket är dess ursprung?
Låt mig bena en aning i detta och samtidigt hålla mig någorlunda kortfattad.

   White Zombie (1932), som baserades på William Seabrooks bok, är allmänt erkänd som den första zombiefilmen. Men det handlar inte om zombies som vi känner dem idag, utan om människor i ett transliknande tillstånd som ett resultat av Voodo.
Även om filmen gjorde en bra vinst för att vara en oberoende film, så hamnade den i skuggan utav andra skräckfilmer som producerats i samma veva. Kritiken mot White Zombie har ofta handlat om de bristande skådespelarinsatserna, men har också hyllats för sin kusliga atmosfär.
En av dåtidens största stjärnor inom skräcken, Bela Lugosi (1882-1956), har rollen som antagonisten och Voodoprästen Legendre.
   White Zombie's voodo- och zombietema återkom senare i filmer som uppföljaren Revolt of the Zombies (1936), King of the Zombies (1941) och I Walked with a Zombie (1943).

   Zombiefilmen så som vi känner den idag, gjorde sig ett namn genom George A. Romeros Night of the Living Dead (1968). Där hittar vi alla de inslag som känns typiska för en zombiefilm där människor återvänt från döden,, utan samvete eller reson, och med en ständig hunger för människokött.
I Return of the Living Dead (1985) har man valt att låta de odöda fokusera på färsk människohjärna som basföda, med karaktären Tarman skrikandes efter "Braaaiiins".
   Som jag skrivit i tidigare inlägg så finns det ju en del undantag också, mest noterbart i karaktären Bub från Day of the Dead (1985), som intresserar sig mer för prylar han minns från sitt tidigare liv, än för människokött.

   Där Romeros, och den klassiska skräckfilmens zombies, var långsamma och farliga i stora grupper har genren fått en utveckling i form av springande och hoppande zombies. Utvecklingen började framför allt att märkas i nyinspelningen av Dawn of the Dead (2004), där en enskild zombie kan utgöra ett enormt hot.
   Vi har sedan fått följa denna "trend" i flertalet zombiefilmer så som 28 Days Later (2002), House of the Dead (2003) och World War Z.

   Under 2000-talet har även flertalet Zombie-komedier sett dagens ljus och där bör man nämna Shaun of the Dead (2004), Dead Snow (2009) och Zombieland (2009).
   Shaun of the Dead är en personlig favorit då man återfinner en hel del skämt och gliringar riktade mot de klassiska zombiefilmerna.

   Att skriva ett kortfattat inlägg om mina favoritgenre Zombiefilm är inte lätt, men jag hoppas ha åstadkommit en någorlunda informativ och överskådlig sammanfattning av genren.
   Nu är det bara att hugga in på valfri zombierulle!