Konfrontationen med skräcken.

   En skräckfilm är ju ingen skräckfilm om inte en fara i någon form existerar. Men vad jag har funderat på under min arbetsdag är hur mötet med faran brukar se ut i en skräckfilm. Hur byggs den upp och hur ser klimax sedan ut?
   För åskådaren byggs oftast förväntningar på den kommande skräcken upp tidigt i filmen då suggestiva, mörka miljöer omsluter huvudkaraktären. The Fog (1980), med genrens Scream Queen nummer ett, Jamie Lee Curtis, är ett bra exempel på den miljö som omsluter huvudkaraktärerna redan från början.
   I andra fall behöver det inte vara ett mörkt landskap som vittnar om en stundande fara, utan en bakgrundshistoria som målas upp för åskadaren. Som i Friday the 13th (1980) till exempel, där historien om den drunknade Jason Vorhees är grunden till den efterföljande skräcken.
Ett annat intressant exempel är Scream (1996), där motivet för mördandet länge är dolt och filmen sällar sig till "Whodunit-sidan" av Slashergenren. Men det ska vi komma till senare.
   Huvudpersonerna är för det mesta ovetandes om mördaren, eller den ondska som senare kommer att slå till. När sedan mötet med det okända inträffar förändras protagonisten och hans, eller hennes, världsbild kastas om.
   Att de flesta skräckfilmer, och nu tenderar jag att fokusera mer på Slasher, ofta utspelar sig på en isolerad plats så som en ö, eller mindre stad, gör att mördaren kan jobba relativt ostörd.
Platsen är också viktig för filmens klimax, eller protagonistens avgörande möte med antagonisten, då en isolerad plats ger utrymme för filmskaparen att begränsa eventuella flyktvägar, med mera.
   Vad jag menar är att slutstriden tenderar att utspelas i ett nästan klaustrofobiskt utrymme, så som en källare, en stuga eller någon liknande plats där huvudkaraktären tvingas göra upp med ondskan.

Ghostface från Scream.

   Det finns ofta två sätt att bygga en Slasherfilm på. Antingen ges åskådaren information om mördaren från första stund, som i Halloween (1978), där man vet att Michael Myers är antagonist.
Eller så sällar sig filmen till skaran av "Whodunit-filmer", så som ovan nämnda Scream där åskådaren lever i ovisshet fram till slutet där motivet avslöjas med en twist.
   Man kan diskutera skräckfilmens konfrontation med faran i all evighet, men jag har försökt att hålla mig kortfattad. På gott och ont.