Långt före "Twilight" och "Vampire diaries" fanns det... "Near Dark"!

   Jag har egentligen aldrig varit särskilt förtjust i vampyrfilmer. Visst fanns det en viss fascination för Nosferatu (1922) och dess ohyggligt ruggiga gestaltning av Dracula, men det har aldrig varit så att jag aktivt sökt mig till vampyrfilmer. I dessa dagar av alla möjliga romantiska skildringar av vampyrer, (se Twilight) känns det som om själva skräckbiten i det hela bara har runnit ut i sanden. Det är därför jag blickar bakåt och åter igen grottar ner mig i den, i min åsikt, bästa vampyrfilmen som någonsin skapats; Near Dark (1987).
   Near Dark kom lägligt, mitt i en revival av mer mörkare och urbana vampyrfilmer och fick en relativt stor budget pågrund av tidigare succéer i form av Fright Night (1985) och Lost Boys (1987). Tyvärr har filmen hamnat i skymundan pågrund av den enorma genomslagskraft som både Fright Night och Lost Boys bjöd på. Den mix av Westernfeeling och skräck som Near Dark bjöd på lyckades dock locka till sig mestadels positiv respons och i min mening är det det som gör att filmen än idag attraherar mig. Jag ska även sticka ut näsan och hävda att filmen faktiskt är den "riktiga" Twilight.
   Vad handlar då Near Dark om? I korta drag så handlar filmen om Caleb som möter Mae, blir kär och upptäcker att hennes familj är allt annat än vanliga människor. Efter en blodig initiationsrit på en bar börjar en kamp där Caleb slits mellan kärleken till sin familj och påverkan från den nya grupp han smått motvilligt blivit en del av.
   Varför jämför jag då Near Dark och Twilight? Jag skulle säga att det är den urbana, nutida miljön och det faktum att de båda filmerna kretsar kring en komplicerad romans där gränserna mellan vad som känns rätt och vad som känns fel blir svåra att skilja på för huvudkaraktärerna. Dock skall ju nämnas att jag inte anser på något vis att Twilight kan kategoriseras som skräck och att Near Dark uppvisar en totalt hänsynslös brutalitet som inte går att finna i den nyare av de båda filmerna.
   För att avsluta dagens inlägg skulle jag vilja citera Pete Travers från Rolling Stone magazine och hans korta och koncisa beskrivning av Near Dark; "Gory and gorgeous".