Gore; Blod och inälvor

   Vad är egentligen Gore?

Historiens första splatterfilm, Blood Feast.

Tja, gör man en snabb eftersökning så kan det vara allt ifrån verbet Gore vilket betyder spetsning av ett djurs horn.
Eller kanske termen Kensington Gore, vilket är ett slangyttryck för teaterblod. Det är kanske den sistnämnda termen vi skräckfilmsnördar kan relatera mest till när vi pratar om Gore.
   De flesta av oss använder termen Gore för subgenren Splatter, som dök upp under sextiotalet genom Herschell Gordon Lewis i hans Blood Feast (1963), och som gjorts allmänt känd genom filmbolaget Troma och filmer som Terror Firmer (1999), The Toxic Avenger (1984) och Class of Nukem' High (1986). Även om den kanske mest kända splatterfilmen skapades av en man som blivit en utav Hollywoods största regissörer, nämligen Peter Jackson.
Hans Braindead/ Dead Alive (1992), nådde ut till även de som är oinsatta och vanligtvis ointresserade av splatterfilm.
   Hur kan vi då beskriva termen Gore utan att avslöja för mycket om splatterfilmens historia? (Något jag planerar för ett kommande "subgenre-i-fokus-inlägg".)

Braindead, eller Dead Alive.

   Jag skulle vilja hålla det hela så enkelt som att beskriva termen Gore, eller Gore Films, som en skräckfilm där man avsiktligt fokuserar på det grafiska våldet. Kort och gott en skräckfilm där blod, inälvor och extremt våld hålls i fokus på ett sådant vis att det görs oumbärligt för handlingen.
   Kanske inte något som ger en filmskapare en Oscarsnominering, utan underhållningsvåld för den magstarka åskådaren av det mer extrema slaget.

En vandring längs minnenas boulevard

   Phantasmagoria (1995) var ett helt lysande spel vill jag minnas. Tillsammans med en vän lotsade jag Adrienne genom hennes hemsökta herrgård och avtäckte hemlighet efter hemlighet. Det var verkligen ett briljant "peka-och-klicka-spel". Och otäckt.
   Spelet var också ett av de första att använda riktiga skådespelare i en annars animerad miljö. Jag skulle tippa på att det var den realistiska grafiken som gjorde spelupplevelsen ännu mer otäck och intressant. Att Phantasmagoria var fyllt av grafiskt våld, splatter och även en våldtäktsscen gjorde att det skapades en massiv kontrovers kring spelet dels vad gäller åldersgränser och dels det faktum att spelet förbjöds helt och hållet i Australien. Trots det, eller kanske tack vare kontroversen blev spelet ett utav de mest sålda PC-spelen under 1995.
   Manuset omfattade 550 sidor, nästan fyra gånger så mycket som ett vanligt filmmanus, vilket kanske inte är särskilt underligt då spelet består av över 800 scener.
   Handlingen kretsar alltså kring författarinnan Adrienne och hennes man som köpt en ensligt belägen herrgård för att de båda ska få mer inspiration. Adrienne vill skriva färdigt sin nya roman och hennes man, Don, som är fotograf vill inreda ett nytt mörkerrum och fotografera den fantastiska miljön kring herrgården. Det visar sig dock att huset har tillhört magikern Zoltan Carnovasch som i sin tur sysslade med svart magi och blev besatt av en demon. Adrienne råkar släppa lös demonen på nytt som tar maken Don i besittning. Allt eftersom tiden går får Adrienne möta den ena hemskheten efter den andra.
   Det som gör Phantasmagoria så fantastiskt är att skaparna lyckats få till en riktigt kuslig stämning och att det grafiska våldet inte hålls tillbaka trots användadet av riktiga skådespelare.
   En uppföljare utkom 1996 och fick titeln Phantasmagoria: a puzzle of flesh och innehöll mer sex och "gore" än föregångaren.
   Båda spelen finns numera till salu hos Good old games ( www.gog.com ).
   Så saknar du ett skräckspel, som kanske inte är så svårt, men som besitter en genuint kuslig stämning och en intressant historia så bör du definitivt lägga vantarna på Phantasmagoria.

  

Långt före "Twilight" och "Vampire diaries" fanns det... "Near Dark"!

   Jag har egentligen aldrig varit särskilt förtjust i vampyrfilmer. Visst fanns det en viss fascination för Nosferatu (1922) och dess ohyggligt ruggiga gestaltning av Dracula, men det har aldrig varit så att jag aktivt sökt mig till vampyrfilmer. I dessa dagar av alla möjliga romantiska skildringar av vampyrer, (se Twilight) känns det som om själva skräckbiten i det hela bara har runnit ut i sanden. Det är därför jag blickar bakåt och åter igen grottar ner mig i den, i min åsikt, bästa vampyrfilmen som någonsin skapats; Near Dark (1987).
   Near Dark kom lägligt, mitt i en revival av mer mörkare och urbana vampyrfilmer och fick en relativt stor budget pågrund av tidigare succéer i form av Fright Night (1985) och Lost Boys (1987). Tyvärr har filmen hamnat i skymundan pågrund av den enorma genomslagskraft som både Fright Night och Lost Boys bjöd på. Den mix av Westernfeeling och skräck som Near Dark bjöd på lyckades dock locka till sig mestadels positiv respons och i min mening är det det som gör att filmen än idag attraherar mig. Jag ska även sticka ut näsan och hävda att filmen faktiskt är den "riktiga" Twilight.
   Vad handlar då Near Dark om? I korta drag så handlar filmen om Caleb som möter Mae, blir kär och upptäcker att hennes familj är allt annat än vanliga människor. Efter en blodig initiationsrit på en bar börjar en kamp där Caleb slits mellan kärleken till sin familj och påverkan från den nya grupp han smått motvilligt blivit en del av.
   Varför jämför jag då Near Dark och Twilight? Jag skulle säga att det är den urbana, nutida miljön och det faktum att de båda filmerna kretsar kring en komplicerad romans där gränserna mellan vad som känns rätt och vad som känns fel blir svåra att skilja på för huvudkaraktärerna. Dock skall ju nämnas att jag inte anser på något vis att Twilight kan kategoriseras som skräck och att Near Dark uppvisar en totalt hänsynslös brutalitet som inte går att finna i den nyare av de båda filmerna.
   För att avsluta dagens inlägg skulle jag vilja citera Pete Travers från Rolling Stone magazine och hans korta och koncisa beskrivning av Near Dark; "Gory and gorgeous".