En vandring längs minnenas boulevard

   Phantasmagoria (1995) var ett helt lysande spel vill jag minnas. Tillsammans med en vän lotsade jag Adrienne genom hennes hemsökta herrgård och avtäckte hemlighet efter hemlighet. Det var verkligen ett briljant "peka-och-klicka-spel". Och otäckt.
   Spelet var också ett av de första att använda riktiga skådespelare i en annars animerad miljö. Jag skulle tippa på att det var den realistiska grafiken som gjorde spelupplevelsen ännu mer otäck och intressant. Att Phantasmagoria var fyllt av grafiskt våld, splatter och även en våldtäktsscen gjorde att det skapades en massiv kontrovers kring spelet dels vad gäller åldersgränser och dels det faktum att spelet förbjöds helt och hållet i Australien. Trots det, eller kanske tack vare kontroversen blev spelet ett utav de mest sålda PC-spelen under 1995.
   Manuset omfattade 550 sidor, nästan fyra gånger så mycket som ett vanligt filmmanus, vilket kanske inte är särskilt underligt då spelet består av över 800 scener.
   Handlingen kretsar alltså kring författarinnan Adrienne och hennes man som köpt en ensligt belägen herrgård för att de båda ska få mer inspiration. Adrienne vill skriva färdigt sin nya roman och hennes man, Don, som är fotograf vill inreda ett nytt mörkerrum och fotografera den fantastiska miljön kring herrgården. Det visar sig dock att huset har tillhört magikern Zoltan Carnovasch som i sin tur sysslade med svart magi och blev besatt av en demon. Adrienne råkar släppa lös demonen på nytt som tar maken Don i besittning. Allt eftersom tiden går får Adrienne möta den ena hemskheten efter den andra.
   Det som gör Phantasmagoria så fantastiskt är att skaparna lyckats få till en riktigt kuslig stämning och att det grafiska våldet inte hålls tillbaka trots användadet av riktiga skådespelare.
   En uppföljare utkom 1996 och fick titeln Phantasmagoria: a puzzle of flesh och innehöll mer sex och "gore" än föregångaren.
   Båda spelen finns numera till salu hos Good old games ( www.gog.com ).
   Så saknar du ett skräckspel, som kanske inte är så svårt, men som besitter en genuint kuslig stämning och en intressant historia så bör du definitivt lägga vantarna på Phantasmagoria.

  

Långt före "Twilight" och "Vampire diaries" fanns det... "Near Dark"!

   Jag har egentligen aldrig varit särskilt förtjust i vampyrfilmer. Visst fanns det en viss fascination för Nosferatu (1922) och dess ohyggligt ruggiga gestaltning av Dracula, men det har aldrig varit så att jag aktivt sökt mig till vampyrfilmer. I dessa dagar av alla möjliga romantiska skildringar av vampyrer, (se Twilight) känns det som om själva skräckbiten i det hela bara har runnit ut i sanden. Det är därför jag blickar bakåt och åter igen grottar ner mig i den, i min åsikt, bästa vampyrfilmen som någonsin skapats; Near Dark (1987).
   Near Dark kom lägligt, mitt i en revival av mer mörkare och urbana vampyrfilmer och fick en relativt stor budget pågrund av tidigare succéer i form av Fright Night (1985) och Lost Boys (1987). Tyvärr har filmen hamnat i skymundan pågrund av den enorma genomslagskraft som både Fright Night och Lost Boys bjöd på. Den mix av Westernfeeling och skräck som Near Dark bjöd på lyckades dock locka till sig mestadels positiv respons och i min mening är det det som gör att filmen än idag attraherar mig. Jag ska även sticka ut näsan och hävda att filmen faktiskt är den "riktiga" Twilight.
   Vad handlar då Near Dark om? I korta drag så handlar filmen om Caleb som möter Mae, blir kär och upptäcker att hennes familj är allt annat än vanliga människor. Efter en blodig initiationsrit på en bar börjar en kamp där Caleb slits mellan kärleken till sin familj och påverkan från den nya grupp han smått motvilligt blivit en del av.
   Varför jämför jag då Near Dark och Twilight? Jag skulle säga att det är den urbana, nutida miljön och det faktum att de båda filmerna kretsar kring en komplicerad romans där gränserna mellan vad som känns rätt och vad som känns fel blir svåra att skilja på för huvudkaraktärerna. Dock skall ju nämnas att jag inte anser på något vis att Twilight kan kategoriseras som skräck och att Near Dark uppvisar en totalt hänsynslös brutalitet som inte går att finna i den nyare av de båda filmerna.
   För att avsluta dagens inlägg skulle jag vilja citera Pete Travers från Rolling Stone magazine och hans korta och koncisa beskrivning av Near Dark; "Gory and gorgeous".

Innan ett mer djupgående inlägg vill jag bara passa på att slå ett slag för den fantastiska web shopen Fright Rags. Är du lika nördig som jag när det kommer till skräck och vill ha dina favoritfilmer i tröjform så tycker jag definitivt att du ska besöka deras site. Beslutsångesten är hög vid varje besök kan jag säga.

Fright Rags

Skräck i bokform

Var nyligen på en föreläsning med Mattias Fyhr som bland annat författat De mörka labyrinterna. Gotiken i litteratur, film, musik och rollspel. Föreläsningen handlade om skräcklitteraturens historia, ett ämne som egentligen borde vara en hel kurs. Nu hade man en fullspäckad timma där varje viktig byggsten i skräcklitteraturens historia skulle klämmas. En aning ambitiöst kan man tycka, men samtidigt så uppskattar jag starkt att man tagit initiativet från Jönköpings högskola till att ha en öppen föreläsning i detta ämne.
 Jag hoppas kunna få mig en pratstund kring skräckfilm med Mattias i framtiden. Det blir garanterat ett mer informativt inlägg på bloggen än det här.

Until next time
                        /Marcus

Oh lovely gore!
 Visst är det något visst med att låta sig skrämmas av en riktigt kuslig skräckfilm? Man låter all kontroll över sina
känslor bara rinna genom fingrarna och med ens är man uppslukad av den fiktiva faran framför sig.
 Oh lovely gore är en blogg med syftet att analysera, tipsa om och diskutera skräckfilm. Olika teman och genrer inom
skräcken kommer att tas upp och ibland även varvas med intervjuer med relevanta personer.

 Eftersom det här är det första inlägget så kanske jag ska börja med att introducera mig själv och ge er en bild av vem jag
kan tänkas vara.
 Jag heter Marcus, born and raised in Huskvarna. Sedan jag var liten har jag alltid fascinerats av det oförklarliga och
lite smått makabra. Min mamma har sagt att jag bara använde svart eller brun färg när jag tecknade som liten, något som
min farmor fasades över.
 Det var i yngre tonåren som jag fann skräckfilmen på allvar, och då framför allt Slashergenren. Jag blev fullständigt
bortsvept av Carpenters Halloween, och än idag räknar jag första och andra filmen till mina absoluta favoriter inom genren.
 Jag är även ett hängivet fan av Zombiefilmer och samlade flitigt på dem under en tid.

 Det var en kortfattad summering av mig och min fascination för skräckfilmer. Jag hoppas innerligt att du vill följa
min blogg och hjälpa mig framåt när jag framöver kommer att nörda ner mig totalt i den mest totala filmgenren av dem alla;
 Skräcken. Så släng på dig hockeymasken, greppa kniven och häng med!

/Marcus Ehrenholm, Huskvarna, September 2013