George "A fucking genius" Romero

   Tanken var ju att lördagar skulle vigas åt personligheter länkade till skräckfilmsbranschen, men då jag befunnit mig i huvudstaden under helgen så hann jag helt enkelt inte skriva ett ordentligt inlägg igår. Därför utgår söndagens mer analyserande inlägg och ersätts med ett mindre personporträtt.

   Den person som vill titulera sig skräckfilmsfantast kan inte ha undgått att stöta på namnet George A. Romero, zombiefilmens gudfader. Det finns ingen annan vars filmskapande har haft sådant inflytande på genren, eller kanske skräckfilm överhuvudtaget.

   George föddes i New York 1940 och började sin karriär inom filmindustrin under tidigt sextiotal med att regissera reklamfilmer. Det var tack vare en reklamfilm, där en person tar bort sina tonsiller, som Romero fick diverse idéer till olika skräckfilmer.
   Tillsammans med några vänner startade George produktionsbolaget Image Ten Productions, som sedermera kom att stå bakom en av skräckfilmens största kultklassiker Night of the Living Dead (1968).

George A. Romero i goda vänner lag.

Romero regisserade Night of the Living Dead, men manuset skrevs tillsammans med John A. Russo.
   Efter att skrivit och regisserat ett fåtal filmer, där våldsamma The Crazies (1973) och vampyrflirtande Martin (1977) bör nämnas, återvände Romero till Zombiegenren med Dawn of the Dead (1978). Filmen hade en budget på runt 500.000 dollar, men spelade in cirka 55 miljoner dollar världen runt och har efterhand roffat åt sig en topplacering inom skräckens kultklassiker.
   Knightriders (1981) och succén Creepshow (1982, som skrev av Stephen King, utkom på marknaden innan det var dags för nästa zombiefilm, min personliga favorit, Day of the Dead (1985).
   Även om Romero utan tvekan är den mest inflytelserika filmskaparen inom just zombiefilmen skulle det dröja tjugo år innan nästa installation i "Dead-filmerna" skulle komma, nämligen Land of the Dead (2005). Den förde med sig independentrullen Diary of the Dead (2008), den första independentfilmen George regisserat på mycket länge, och Survival of the Dead (2009).
   Romeros filmer har ofta ett samhällssatiriskt förhållningssätt, som kritiken mot vårt konsumtionssamhälle i Dawn of the Dead och klasskonflikterna i Land of the Dead och även Day of the Dead.
   Jag vill gärna skriva mer utförligt om Romeros zombiefilmsarv, men jag får viga ett separat inlägg åt detta där jag kan grotta ner mig ordentligt.

Zombies som sticker ut.

   I de allra flesta fall klumpas zombies i en film ihop i en grupp. Ingen särskild individ sticker ut och istället är den odöda massan skapad för att fungera tillsammans som ett enda massivt hot.
   Några få undantag till regeln finns dock, där den kanske mest minnesvärda zombien av dem alla är den som fått namnet Tarman.

Tarman från Return of the Living Dead (1985).

   Tarman dök upp i, den nu kultförklarade, Return of the Living Dead (1985). Anledningen till namnet är att Tarmans skinn delvis har smält och därav gjort att han ser ut att vara täckt utav tjära. Tarmans roll i filmen är inte bärande för handlingen, men har blivit känd genom catch frasen "Brains!". Med andra ord så är Tarman, precis som de flesta Zombies i Return of the Living Dead-serien, galet förtjust i att sätta i sig färsk människohjärna.
   Tarman dyker också upp i fler filmer i Return of the Living Dead-serien.
 
   Någon som också sticker ut, fast på ett helt annat vis, är Bub från Day of the Dead (1985).
   Där alla andra Zombies drivs av instinkten att attackera människor och äta dem, bryr sig inte Bub nämnvärt om människor. Under Dr. Logans övervakning intresserar sig Bub mer för telefoner eller sin Walkman. Bubs roll i filmen visar tydligt på att fåtalet Zombies faktiskt kan ha kvar delar av sin minnesbank och inte bara lusten efter människokött.

   Tjugo år efter att George A. Romero regisserat Day of the Dead såg en annan av hans skapelser dagens ljus, nämligen Land of the Dead (2005). Här möter vi en zombie liknande Bub som jobbat på bensinmack innan apokalypsen var ett faktum, och som fortfarande finns vid sin bensinpump varje dag.
   Big Daddy, som han kallas, blir en stark ledare för alla zombies i Land of the Dead och lyckas till och med att lära de odöda vissa saker. Som att använda vissa eldvapen till exempel. Nog för att Romeros filmer oftast bär med sig samhällskritik, men det blir otroligt tydligt i Land of the Dead, där Big Daddy leder den odöda massan genom diktaturens portar till en mer demokratisk framtid.

   Julie Walker, som återfinns i Return of the Living Dead 3 (1993) är den sista zombien jag valt att lyfta fram i det här inlägget. Vad som gör henne så speciell är att hon, även efter sin död och uppvaknande, kan prata och känna känslor för sin pojkvän. Däremot håller hungern efter människokött och smärtan från Rigor Mortis på att driva henne till vansinne. Det är då Julie Walker upptäcker att hon kan stilla både hungern genom att utsätta sig själv för extrem smärta, så som att skära sig med glas eller att pierca sig själv med diverse saker.
   Karaktären har kallat för en "S&M Zombie", något man verkligen inte finner ofta i en Zombiefilm.

   Fler förslag på "speciella" zombies mottages med glädje!